Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Olivia Lindroth Steinwall: Varningsklockorna ringer för SD:s populism

Den 15 september 2014 var Expressens löpsedel helsvart, med texten ‘’Igår röstade 781 120 svenskar på Sverigedemokraterna”. Jag minns hur mitt fjortonåriga jag tyckte det kändes smått dystopiskt. Så här kan vi ju inte ha det, tänkte hon.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Det var i samband med valet 2014, och kanske särskilt Sverigedemokraternas framsteg, som mitt egna politiska intresse vaknade till liv. Väljarna har talat, övriga partier har anpassat sig, och Kent Ekeroths gamla idéer är nu moderat politik.

Centerpartiet har blivit utpekade som huvudmotståndare till Sverigedemokraterna av dem själva, en titel man valt att äga med stolthet. Nu flödar Annie Lööfs kommentarsfält med hånskratt så fort hon nämner Jimmie och hans vänner. Hon, och hela hennes parti, utmålas som SD-besatta.

För inte alls särskilt länge sedan kunde jag sympatisera med en del av kritiken. Helt ärligt ville jag helst dunka huvudet i en vägg så fort någon nämnde ni-vet-vilka. Jag var less på hur stor del av valrörelsen 2018 - och hela mitt politiska engagemang - som gått åt till att prata om ett annat parti. Det kändes som att Sverige på något sätt hade gått vidare, vant sig vid deras närvaro. Kanske hade de till och med skärpt till sig lite, ändå?

Nyligen vaknade den där paniken till liv igen. Om inte vi påpekar det uppenbara, vem kommer då att göra det?

Visst ska inte Sverigedemokraterna få paralysera svensk debatt till att handla om dem. Centerpartiet pratar mycket och gärna om andra saker också (och tenderar då dessvärre att få mindre uppmärksamhet av både stormedia och krigarna i kommentarsfälten). Men om inte vi slår igång varningsklockorna på högsta volym när våra värden hotas, vad vore vi då för ett liberalt parti? Det är väljarna som har makten - det är just därför man vänder sig till dem.

Däremot bör vi inte bara diskutera hur viktigt det är att Sverigedemokraterna inte får större inflytande, utan också varför det är viktigt. Vi kan inte fortsätta upprepa “SD är rasister”, låta diskussionen stanna där och undra varför folk slår dövörat till. Diskussionen har blivit onödigt ytlig. Inför den här texten gick jag återigen in på Sverigedemokraternas hemsida och klickade runt lite. Och jag blev lika mörkrädd som förr när jag läste retoriken från högt uppsatta partiföreträdare.

Vi bör sakligt och konstruktivt men ihärdigt fortsätta påminna varandra och väljarna om varför vi inte ska normalisera Sverigedemokraternas populism. Det är en del av demokratin att partier har den makt som väljarna gett dem - det är en annan del av demokratin att andra politiker kan kritisera dem. Denna “pajkastning” är dessutom något som alla partier, i synnerhet Sverigedemokraterna, ägnar sig åt.

Kort sagt, jag har ändrat mig. Jag är stolt över att jag tillhör partiet som fortsätter att prata om Sverigedemokraterna. Sverige har massor av betydande problem att prata om. Att vi har populister i riksdagen är ett av dem. Jag känner att det är min plikt gentemot mitt 14-åriga jag vars puls sköt i höjden när hon stod i kön på Kvantum och läste Expressens löpsedel. Så jag tjatar gärna öronen av er om Sverigedemokraterna.