Storbritanniens premiärminister Boris Johnson är som bekant inte främmande för yviga, nationalistiska åtbörder.
Från Brexitomröstningens slogan om att återta kontroll – ”Take back control” – till att konsekvent beskriva lagen som ska förhindra en avtalslös Brexit som en ”kapitulation” är han mycket förtjust i att spela på nationell stolthet. Hans förebild är Winston Churchill och han ger ibland sken av att vara kvar i en tid då solen inte gick ner över imperiet.
Han kan sin historia, på gott och på ont. 2016 blev han mycket kritiserad efter att i en artikel inför Brexitomröstningen antytt att den dåvarande amerikanske presidenten Barack Obama, som hade vädjat till britterna att stanna kvar i EU, på grund av sitt kenyanska påbrå skulle vara avogt inställd till Storbritannien, så att säga av rent genealogiska skäl. Kenya var under brittisk kontroll mellan 1888–1963.
En före detta koloni som däremot inte är avogt inställd till Storbritannien är Hongkong. Under sommarens protester har Union Jack skymtat fram många gånger liksom den gamla kolonialflaggan, modellerad på den brittiska blå örlogsflaggan. De båda användes vid stormningen av parlamentet där demonstranter draperade talmannens skrivbord i just kolonialflaggan. Demonstranterna har också aktivt sökt brittiskt stöd och till och med sjungit ”God Save the Queen” utanför det brittiska konsulatet.
Nu handlar det inte om någon reaktionär imperievurm. Det demonstranterna hoppas på är att Storbritannien ska förmå Kina att följa det avtal från 1984, som båda länderna har skrivit under, och som skulle garantera Hongkong autonomi även efter övergången från Storbritannien till Kina 1997. Vad Kina brukar hänvisa till som ”ett land, två system”.
Att Kina tar lätt på det avtal man skrivit under kunde inte bli mycket tydligare. Kinesiska diplomater har sagt rent ut att de anser att avtalet inte gäller.
Så vad är svaret från London när den forna kolonin vädjar om hjälp? Skickar den patriotiske premiärministern Royal Navy till Sydkinesiska sjön? Kallar han hem den brittiska ambassadören från Peking? Fördömer han åtminstone de kinesiska påtryckningarna i skarpast möjliga ordalag?
Nej, premiärministern, imperiets försvarare, är upptagen med att driva Storbritannien ur EU. ”Bryssel” är förstås en mycket behändigare motståndare än Folkrepubliken China när det kommer till att spänna nationalistiska muskler.
Den förre detta premiärministern David Cameron anklagade nyligen i sina memoarer Johnson för att aldrig ha trott på Brexit. Han stödde lämnasidan endast av inrikespolitiskt taktiska skäl. Anklagelser som i mycket bär trovärdighetens prägel.
För en sådan man, borde inte Hongkong kunna erbjuda en väg ut? Om det hela var ett spel för gallerierna med brittisk nationalism som enda substans, varför inte bara hävda att Brexit får läggas på is för att med full kraft kunna stödja dem som behöver stöd och var brittiska undersåtar så sent som 1997?
”Jingoism” är en slags nationalistisk chauvinism, men eftersom chauvinism ursprungligen är en fransk term så har naturligtvis britterna en egen sort. Som så många känslor av det slaget är den sällan fruktbar och Brexitdebaclet har sett inte så lite den. Om det nu är en känsla som måste vara förhärskande hos premiärministern, kan den inte riktas åt ett håll där den för en gång skull kan göra lite nytta?
