Regeringskrisen blev ett faktum och januariavtalet föll. En ny(gammal) regering bildades på ett skakigt underlag. En statsminister avgick, tillsattes och aviserade sedan sin avgång. Om inte detta år får ett eget kapitel i den politiska historieboken så vet jag inte vad som skulle göra det. En gnagande oro biter sig fast i mig som pandemirestriktioner, sommaruppehåll i riksdagsarbetet och medialt fokus på stora världshändelser späder på. Det är svårt, för att inte säga omöjligt att driva vardagsinriktad sakpolitik under sådana förutsättningar.
Snart öppnar ett nytt riksdagsår och mitt huvud är fyllt av en red frågor. Vad vill den nya regeringen med LSS och funktionshinderpolitiken? Vilket vägval gör en ny socialdemokratisk partiledare/statsminister? Vill man återgå till den tidigare stenhårda nedskärningspolitiken eller vill man på riktigt fullfölja januariavtalsvägen av ett återupprättande av LSS?
Januariavtalet var långt ifrån perfekt eller tillräckligt, men det bidrog trots allt till att hålla fokus på funktionshinderpolitiken och LSS. En del av avtalspunkten hann bli klart men det finns en hel del kvar att genomföra. Inte minst Fredrik Malmbergs utredning ”Stärkt assistans”, som nu är ute på remiss, är otroligt viktig att genomföra eftersom den tar bort några förödande och förnedrande konsekvenser av domstolsutslag och försäkringskassans tolkningar av dessa. Det är Liberalernas bestämda uppfattning att denna utredning så snabbt som möjligt måste genomföras! Men är den nya regeringen under en ny ledare beredd att genomföra den och återupprätta assistansberättigades värdighet?
Januariavtalet slog fast att det delade huvudmannaskapet mellan stat och kommun för den personliga assistansen skulle tas bort och samlas hos en huvudman. Den tvekande skrivningen i avtalet berodde på att ett av partierna, Socialdemokraterna, inte ville gå längre och lägga fast ett mål om vilken. En mycket stor majoritet i riksdagen, sju av åtta partier, vill att den personliga assistansen för funktionshindrade förs över till ett statligt ansvar. Jag förhandlade utredningsdirektiven med januaripartierna i mer än ett halvår men kom inte i mål. Anledningen var detaljer i skrivningarna som skulle kunna innebära oerhörda risker för stora försämringar för alla assistansberättigade och därför som inte gick att gå med på. Vi i Liberalerna har inte kunnat tänka oss att ta några risker på människors frihets bekostnad. Kommer den ”nya” regeringen fullfölja utredningen om ett förstatligande av den personliga assistansens så som riksdagen mycket bestämt vill och som de assistansberättigade behöver? Utan risker för vidare personliga katastrofer?
Den nya" regeringen står inför många viktiga vägval. LSS är kanske en av de viktigaste eftersom det mycket direkt berör människors frihet i vardagen och möjlighet att leva sina liv. Frågorna måste därför ställas. Och svar efterfrågas. Vad vill regeringen med LSS och vems väg väljer man?
Bengt Eliasson (L)
Funktionsrättspolitisk talesperson
Riksdagsledamot
