Det är först på senare år som städernas och tätorternas i anspråkstagande av den ändliga resursen åkermark har ifrågasatts. Förhoppningsvis är 70- och 80-talens bombmattor av villor på bra åkermark ett minne blott. Samtidigt pågår också en diskussion om vad som ska produceras på åkermark, livsmedel eller energi? Det är en utmaning för kommunpolitikerna att göra kloka avvägningar mellan olika behov, i närtid och på lång sikt. Näringslivskontoren hejar på tillväxten, Miljö och hälsa har Miljöbalken att tolka, risk och restriktivitet begränsar och långa handläggningstider försvårar tillväxt. Samtidigt som trycket på Plan- och byggenheterna är stor, många vill leva och verka i och kring städerna. Förtäta eller breda ut sig är frågan. Förtäta innebär att vi behöver svälja att våra småstäder får en annan själ, ett annat uttryck. Kunskap, kommunikation och prestigelöshet hos politiker och tjänstemän behövs för att få ekvationen att gå ihop. Det är dumt att måla in sig i ett hörn och aldrig ens överväga att bygga på sämre åkermark. Det kan i vissa fall vara motiverat.
När det gäller naturresurser så får vi som äger mark vara ödmjuka inför faktumet att vi har en resurs som alla människor är i behov av. Det medför ansvar som jag upplever att nästan alla markägare hanterar väl, vi vet att vi förvaltar åt kommande generationer. Men landsbygden är inte ett museum, en levande landsbygd kräver boenden och investeringar. Tyvärr har överklagandeförfarandet spårat ur, människor som inte bor i närheten och som vare sig störs eller påverkas överklagar och fördröjer processer. Det är ingen rättighet att slippa grannar eller lantbruk som utvecklas för att man flyttat ut på landet.
Åkermark behöver vi för att producera energi, det kan vara livsmedel, men det kan lika gärna var solcells- och vindkraftsparker och produktion av biogas från djurens gödsel. Bygder som producerar förnyelsebar energi är inte opåverkade, det får vi acceptera så länge vi vill ha el i kontakterna hemma. Därför är det obegripligt att den gällande vindbruksplanen i Falkenberg läggs i malpåse före en ny är antagen, det innebär tex. att vindkraftägare inte får byta ut ineffektiva verk mot nya. För ett tag sedan läste jag att en lokalpolitiker i Falkenberg var för havsbaserad vindkraft, men inte i den egna kommunen. Not in my backyard är politisk feghet, istället behövs det mod för att planera utvecklingen av de naturresurs som finns i länet, mark, sol, vind och vatten. Varje steg mot ett oberoende av oljeoligarker och korrupta stater är ett steg i rätt riktning. Farmar Löfgren slet med halländsk energi står det i visan, det borde vi också göra.
