Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Jag och min pappa, år 1996. Bild: Familjefoto

Vad jag lärt mig efter 25 år som upprorsmakare

Att vi numera längtansfullt blickar tillbaka på svartvita brandtal av Dag Hammarskjöld och Olof Palme symboliserar mer än bara oskyldig nostalgi – vi gör det i brist på nutida exempel.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Dana Pourkomeylian. Bild: Annika Karlbom

Ledarkrönika 8/6: Från dagen jag kunde formulera mina första stapplande meningar tog min far för vana att ställa mig stora frågor. ”Livets stora frågor”, som det heter. Inte för att ett faktiskt sammanhängande svar om livets mening, etik och moral kan förväntas av en treåring, men min far ställde dem ändå. Kanske för att lära känna sin dotter, kanske av ren nyfikenhet på vad ett barns oskyldiga sinne kunde fabricera – ställt inför filosofins frågetecken.

”Dana, vad säger du om jag säger att alla pojkar ljuger?”, var en fråga som jag särskilt minns. Jag ska då, utan att ens ha tittat upp från min målarbok, ha svarat : ”Då säger jag att du är en flicka”.

Min pappa är en pojke och min pappa ljuger inte. Och om alla pojkar ljuger, ja, då måste min pappa vara en flicka.

När spelets regler inte passar ändrar barn inte reglerna. Hela spelet läggs om. Barn ser inte saker utifrån vad de är, men utifrån vad de själva är. Och jag var en upprorsmakare. En envis, rättfram, entusiastisk och okonstlad liten flicka som mest av allt i världen avskydde orättvisa. För ingenting i världen är mer ologiskt. Jag går mätt, när ett annat barn går hungrigt. Jag sover i en säng, när ett annat barn sover på gatan. ”Alla pojkar ljuger”, fast min pappa aldrig har ljugit för mig.

På ett sätt har jag inte åldrats sedan dess. Orättvisa är fortfarande det värsta jag vet. Jag ser fortfarande världen utifrån mig själv, hur jag vill att den ska vara istället för hur den är. När mina mobbare sa att jag inte skulle bli något, blev jag bäst i skolan. När rasisterna sa att ”blattar inte kunde vara Lucia”, blev jag skolans första.

När mitt ungdomsförbund vägrade hantera sexuella övergrepp, grundade jag en egen organisation. När Juridiska Föreningen i Göteborg avslog min motion om ett jämställdhetsutskott, blev jag föreningens ordförande.

Att inte släppa sitt ideal är något som barn har gemensamt med politiska ledare. Inte vilka politiska ledare som helst, men de allra största: Nelson Mandela, Abraham Lincoln, Margaret Thatcher, Winston Churchill, Martin Luther King Jr, Mahatma Gandhi, Napoleon och listan fortsätter. Att envetet, näst intill dumdristigt, hålla fast vid sina mål och principer oaktat kostnaden har utan tvekan kännetecknat de politiker som efterlämnat allra störst avtryck på världshistorien. På gott och ont.

De politiska ikonernas dagar är sedan länge förbi, och sällan har Sverige skådat ledare av deras karisma och kaliber. Att vi numera längtansfullt blickar tillbaka på svartvita brandtal av Dag Hammarskjöld och Olof Palme symboliserar mer än bara oskyldig nostalgi – vi gör det i brist på nutida exempel. I och med att de politiska partiernas ideologier har smält samman i konsensus-kitteln, där gamla idéer läggs för att dö i jakten på regeringsmakten, har även politiker förlorat mer och mer av sin udd – och ideologiska spets. Man har inte råd att vara idealist, om man faktiskt vill nå den där regeringspositionen. Då är det bättre med Decemberöverenskommelser, Januariöverenskommelser, klippa banden med forna allierade och uttrycka sig vagt och håglöst. Nog är det lättare att öppna dörren om man låter bli att drämma till den så hårt, men ingen minns heller den som stod och tryckte i farstun festen ut. Framför allt får man ingenting gjort.

Politik måste åter börja handla om att göra något, inte att bli någon. Politiska positioner ska ges av lämplighet, inte av hävd. Att vara en enveten idealist är mödosamt, och i det politiska landskap vi har idag är det ytterst sällan belönande. Men det är också de envetna idealisterna som flyttar positionerna, lyfter blickarna och trycker debatten framför sig.

När spelets regler inte passar ändrar barn inte reglerna. Hela spelet läggs om. För att möta de utmaningar Sverige står inför idag behövs politiker som vill och vågar göra detsamma. Politiken skapades av upprorsmakarna – inte av konformister.