Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HN
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Lotta Johnsson Fornarve och Jonas Sjöstedt (båda V). Foto: Fredrik Sandberg/TT
Lotta Johnsson Fornarve och Jonas Sjöstedt (båda V). Foto: Fredrik Sandberg/TT

Dana Pourkomeylian: V & SD är talmanspektaklets enda vinnare

När man inte trodde att partierna kunde måla in sig i trängre hörn skapar talmansvalet än djupare skyttegravar.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

I eftervalstiden har det parlamentariska läget förblivit ovisst, trots att alla utsett sig själva till valets vinnare. Både Stefan Löfven och Ulf Kristersson bjuder in den andra till blocköverskridande samarbete, så länge samarbetet släpper fram dem själva till statsministerposten. Mitt i käbblet står Jimmie Åkesson och gnuggar händerna. För det enda besked väljarna med säkerhet lämnat är: ta stöd av varandra - eller Sverigedemokraterna.

I femton dagar har ping-pongandet sedan pågått, med gruppledarna svettigt springandes med inbjudningar till blocköverskridande samtal bara för att springa tillbaka när de inte fått precis som de vill. Det hela har varit ett tröttsamt spektakel att bevittna. För många väljare säkert också förargande. Hela anledningen är ju trots allt att inget av blocken vill regera beroende av Sverigedemokraterna.

Man kan tycka vad man vill om partiernas vägran att släppa in SD i riksdagens finrum, allt från utskottspresidier till inflytande över den kommande regeringens politik. En sak är dock att komma ihåg, inget parti är skyldigt Sverigedemokraterna inflytande bara för att vissa väljare gett dem förtroende. Partier företräder i första hand sina egna väljare, i andra hand de konstellationer de själva valt att ingå i. Det är därför inte konstigt att exempelvis Centerpartiet och Liberalerna hellre bryter upp Alliansen än ger SD makt. För det första ligger liberalism och nationalism i ideologisk motpol, för det andra vill ingen av partiernas väljare se ett Sverige där SD har politiskt inflytande.

Vad som dock partierna brukar följa är praxis i talmansvalet, att talmansposterna ges efter partiernas storleksordning. Dock verkar detta under det senaste decenniet inte gälla valet av förste talman, eftersom Socialdemokraterna i valen 2010 och 2014 la fram egna talmanskandidater trots dåvarande partiledare Fredrik Reinfeldt och Alliansens valvinst. Att S nu högljutt klagar över att Alliansen valt att lägga fram en egen kandidat (Andreas Norlén som även vann omröstningen), vittnar om ett mantra som verkar blivit praxis i sig själv: praxis är bra – om den gynnar den egna saken.

Man kunde ju önska att sandlådefasonerna hade stannat där. Men som svar på Alliansens nominering av Norlén gick Miljöpartiet med gruppledare Maria Ferm i spetsen ut och deklarerade att man aktivt skulle stödja Vänsterpartiets kandidat, Lotta Johnsson, till andre vice talman för att hindra Sverigedemokraternas Björn Söder från att åter inneha posten. Motiveringen löd att ”eftersom Alliansen inte följer praxis ser vi ingen anledning att göra det heller. Söder är dessutom olämplig”.

Det som tidigare var en debatt om praxis blev alltså nu en debatt om ”anständighet”. Det var plötsligt inte anständigt att släppa fram Sveriges tredje största parti till andre vice talmansposten, tillskillnad från samma val 2014. Socialdemokraterna följde Miljöpartiets exempel, och de båda försökte sedan genom påtryckning förmå Alliansen att göra detsamma. Alliansen stod dock fast vid att lägga ner sina röster, delvis för att låta praxis ha sin gång, delvis för att inte delta i ett val mellan ett kommunistiskt parti och ett fascistiskt parti. Och det var helt rätt val. Ingendera går ihop med blockets ideologi eller värdegrund. Därför bör också de 18 ledamöter som valde att avvika från partilinjen för att rösta på Söder fundera på att söka sig annorstädes.

När man inte trodde att partierna kunde måla in sig i trängre hörn skapar talmansvalet än djupare skyttegravar. Men nog är det trevligt för lilla Vänsterpartiet att ha tagit sig till en av nationens mäktigaste poster. Och nog är det än trevligare för Sverigedemokraterna som kan fortsatt mysa i väljarnas allt tilltagande politikerförakt.