Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ola Johansson: (V)illervallan i den svenska politiken

Den politiska villervallan från i somras går i repris och i skrivande stund kan man inte förutse hur det slutar. Vid tiden för misstroendeomröstningen mot Stefan Löfven var det bostadspolitiken som gjorde så regeringen fick avgå, enbart för att återkomma någon vecka senare, men då utan samarbetspartier och ett januariavtal.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

En utredning föreslog att det ska ges en möjlighet, för den hyresgäst och den hyresvärd som så vill, att komma överens om hyran i en nyproducerad lägenhet. Regeringen avsåg remittera utredningen för att i ett senare skede omsätta den i en ny lag som skulle träda i kraft i januari 2022.

Ett sådant förslag kunde fått en bred politisk majoritet, eftersom inte enbart regeringspartierna, med Centerpartiet och Liberalerna, utan även Moderater och Kristdemokrater stod bakom denna blygsamma men viktiga reformering av bostadsmarknaden.

Men det fick topplocket att flyga av på Nooshi Dadgostar. Påhejad av Hyresgästföreningen påstod hon, utan saklig grund, att förslaget - som berör en del av de nya lägenheter som kommer ut på marknaden - skulle drabba 3,5 miljoner hyresgäster med så kallade marknadshyror.

Fri hyressättning var en del av punkten 44 i Januariavtalet. Samtliga 73 punkter var väl kända då statsministern valdes efter 134 dagar. För vänsterledaren var det bekant att allt i JA skulle genomföras, eller initieras någon gång under mandatperioden. Dom valde trots det - likt C och L - att ”trycka gult” och avstå vid omröstningen i januari 2019.

När samma politik var på väg att realiseras i somras blev det en regeringskris när Sverigedemokraterna förekom Vänsterpartiet med misstroendeförklaringen. Trots att lättnader av strandskyddet, en stärkt äganderätt för skogsägare, ett modernt anställningsskydd tillsammans med reformer av bostadsmarknaden är en blåkopia av allianspolitik valde M och KD att haka på, med motiveringen att ingenting kan vara viktigare än att Löfven får gå. När Januariavtalets och regeringens öde är beseglat väljer även svårt sargade Liberaler att lämna in.

Mandatfördelningen i riksdagen är samma nu som den var i somras. Bostadspolitiken är borta från dagordningen. Men för att Magdalena Andersson ska få Centerpartiets passiva stöd behöver reformeringen av LAS fullföljas, strandnära byggande förenklas, förslag från skogsutredningen som försvårar skogsbruket och sätter hinder i vägen för den gröna omställningen strykas. I övrigt är allt annat lika.

Ändå väljer Dadgostar att ställa nya krav på statsministeraspiranten som för första gången är en kvinna. Det står naturligtvis vänsterledaren fritt att kräva vad hon vill, men man förvånas över hennes bristande insikt i vad dessa krumbukter kan komma att leda till. En moderatledd regering vars politik villkorats av Sverigedemokraternas stöd ligger i den andra vågskålen. Det gemensamma budgetförslaget från M, KD och SD är förvisso en gamechanger i politiken, men det är inte den enda. Vänsterpartiets bristande logik och bångstyrighet är den andra.

Det enda vi med säkerhet vet är att vi inte vet något om utgången av det spel som pågår.