Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HN
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Maria Haldesten: Vårt kulturarv går från runsten till gravsten

Tänk på döden. Vårda minnesmärken – även sådana som inte ristats med latin berättar något värdefullt om Falkenbergs historia.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Ledare 5/5. Under en sten, som skiljer får från kor, kan det ha vilat en gammal kung. I mången gärdesgård ligger det nämligen stenar som en gång forslats från ett röse. Idag kan vi förfäras av dåtidens vanvördiga attityd till gamla fornlämningar - ibland till och med förbanna tidigare generationers hänsynslöshet. Som när hälften av de stående stenarna på Li gravfält ”försvann” när man tog sten i norra Halland.

Men är vi så mycket bättre nu? Frågan aktualiseras av protester mot skövling av gravstenar på Falkenbergs kyrkogårdar. Ett antal medlemmar i olika församlingsråd slår nu larm, däribland Bertil Torstensson, ordförande för församlingsrådet i Fagered.

– Det är ett kulturhistoriskt haveri. Vad kommer den efterföljande generationen att säga? undrar han

Ingenting alls, enligt kyrkoherde Staffan Orrdal som tonar ned problemet. Han konstaterar att man följer reglerna och rensar bort som man alltid har gjort.

– Att plötsligt börja spara alla gravstenar är inte rätt väg att gå, säger han. Dels av respekt till de gravrättsinnehavare som lämnat tillbaka gravrätten och alltså inte vill att gravstenen ska finnas kvar på kyrkogården, men också för att det historiskt är så kyrkogårdarna fungerat.

Den argumentationen är dock lite vansklig. Det man gjort historiskt är inte alltid ett bra rättesnöre. Visserligen är det inte unikt för Falkenberg att någons minne över en älskad människa kan varda om inte till stoft så till grus. Gravstenar säljs även för att bli kross till fyllen, men även för återbruk.

Ibland sker det i dialog med efterlevande på det vis som kyrkoherden talar om - men ofta sker det också i tystnad. Långväga släktingar, som återvänder till gamla trakter, kan bli varse att gravstenar tagits bort eftersom ingen fanns på plats för att läsa varningsskylten om att graven stod på lånad tid. En ovårdad gravplats ses som förverkad.

Kanske är det så med gravarna på Falkenbergs kyrkogårdar, att vi får svälja att de blir lika okänsligt behandlade som stenarna på gamla rösen. Kanske kommer framtidens hallänningar därmed heller inte längre kunna urskilja hur de dödas viloplats ursprungligen såg ut – trots att de är en del av vårt kulturarv.

Samtidigt finns skäl att påminna om att kulturmiljölagen tydliggör att begravningsplatser ska vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas eller förvanskas. På kyrkogårdarna är allt från gravstenar och murar till den parklika miljön värda att bevara.

En praktisk bortröjning av en glömd grav kan krocka med vårdkraven. Att det finns en sådan risk i Falkenberg framgår av länsstyrelsens uttalanden. Antikvarie Torbjörn Svan påtalar att det inte varit några diskussioner om stenarnas kulturhistoriska värde innan det de tagits bort.

– Det är ett problem och vi följer det. Jag skulle önska att församlingarna inte har så bråttom, säger han.

Kulturmiljö Halland är nu mitt upp i ett arbete med att inventera alla gravstenar på kyrkogårdarna i Falkenbergs pastorat. Låt de ske ostört.

Gravarna är inte bara ett monument över en människas sista viloplats. Hur vi begraver våra döda lämnar vittnesmål om tidens syn på detaljer som utsmyckning, dikter och känslan av hembygd.

På kyrkogårdarna finns spår av det gamla klassamhället och dess förändring. Inhuggna titlar vittnar om en yrkesstolthet som i dag kan kännas främmande för en modern lärare eller bonde. Men just därför är minnena så viktiga.

Varje sten kan kanske inte sparas. Men de ska det rensas bör det ske med betydligt större omsorg. Inse att gravstenar slängda på hög känns ovärdigt och vanvördigt.