Ledare 21/7. Helgens våldsdåd i Flemingsberg i Stockholm skakar fortfarande om. Två små barn, i förskole- respektive lågstadieålder, skottskadades under lördagskvällen, av allt att döma när de var ute och lekte. Nio personer, med kopplingar till organiserad brottslighet, har gripits. Barnen bedöms inte varit deras tilltänkta måltavlor. Återigen har oskyldiga träffats av gängens kulor.
För det är så vi har kommit att tala om det, åtminstone i det offentliga samtalet. Inför att kriminella skjuter ihjäl varandra på öppen gata verkar det nästan råda resignation. Dit hän har vi kommit.
Att utomstående, med polisens terminologi tredje man, faller offer för gängvåldet är naturligtvis värre och värst är när de drabbade är barn. Ändå går det att skönja en oroande tendens, en förskjutning, i hur dådet i Flemingsberg kommenterats.
"Ingen ska behöva råka ut för något sådant under sin barndom" slår justitieminister Morgan Johansson (S) fast under en presskonferens. Självklart är det så. Problemet är att det borde man inte behöva göra vid någon annan tidpunkt i livet heller.
Drivkraften att skydda barn får betraktas om en av de mer grundläggande. Därför är det inte konstigt att de prioriteras vid tillfällen av stor fara, som fartygsförlisningar. Är det vad vi ser, finns det områden i Sverige som håller på att förlisa?
När en boende i området intervjuas i Aktuellt så är det enda han hoppas att "myndigheter och polis ska reagera på ett rätt sätt, att skydda våra barn". Han fortsätter med att säga "jag pratar inte om mig som en vuxen". Den egna säkerheten är alltså inte ens det som efterfrågas, bara en garanti att våra minsta skyddas.
Att detta är en farlig utveckling, att medborgare känner att de inte kan kräva att staten ska garantera deras säkerhet, behöver knappast skrivas ut. Ett tydligare exempel på en erodering av samhällskontraktet får man leta efter.
Det är klart att barns säkerhet ska stå högst upp på listan, men listan får också gärna fortsätta.
Att vi lever i en tid som plågas av organiserad brottslighet blir tydligt i snart sagt varje nyhetssändning. Dödsskjutning läggs till dödsskjutning i en anonym statistik.
Att problemet måste åtgärdas omedelbart är viktigt av så många anledningar.
Först och främst för att för att hindra att fler människor dödas och skadas. Sen för att på sikt kunna bevara samhällelig tillit och stabilitet.
Men också för att medicinen inte ska bli värre än åkomman. För alla som värnar det öppna samhället och individuell frihet måste nu en svår avvägning göras. Som ledarsidan kommenterat förut kan det krävas repressiva insatser i närtid för att undvika värre repression längre fram.
Om vi skyr beslutsamma åtgärder nu så kan om några år Robocop framstå som ett rimligt alternativ.
