Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HN
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Karin Wesslén / TT
Bild: Karin Wesslén / TT

Richard Böhme: Väst måste sluta leden mot ett aggressivt Kina

Om Sverige inte vill domderas av Kina måste man först vara beredd på kännbara förluster, men också på att skapa en enad front.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Sverige har en längre tid utsatts för en stor repertoar av kinesiska påtryckningar. Den senaste än skarpare än tidigare. Att hota en svensk minister med inreseförbud är en mycket allvarlig markering, men det är bara den senaste i en lång rad av försök att påverka Sverige.

Överallt i offentligheten möts detta av en rättmätig upprördhet. Uppmaningarna att sätta ner foten är många, frågan är hur man gör det i praktiken.Sverige är långt ifrån ensamt, den här typen av påverkan och skrämseltaktik har länge varit en väsentlig del av den kinesiska utrikespolitiken. Alltid framställt som att man bara verkar för Kinas väl och ve, eller, något mer sanningsenligt, för att upprätthålla landets anseende. Att hävda kinesiska intressen brukar däremot allt som oftast innebära att beskära någon annans frihet.

Den här gången är också hoten helt uttalade, man hymlar inte med vad det handlar om.

Likheten är slående med hur man opererat mot andra mindre länder. Efter att Norge 2010 tilldelat Nobels fredspris till den kinesiske dissidenten Liu Xiaobo, hamnade landet raskt i den kinesiska frysboxen. Vad som däremot inte dök upp i någon kinesisk kyldisk var norsk lax. Det skulle dröja ända till i år innan handelsutbytet någorlunda normaliserades, och då av ett Kina som är pressat av det amerikanska handelskriget.

Under åren som gick fick den kinesiska politiken flera konsekvenser. När Dalai Lama 2014 besökte Norge blev han varken inbjuden till regeringen eller fick träffa någon regeringsrepresentant.

De vågade helt enkelt inte träffa honom och riskera att de sino-norska relationerna skulle ta ännu längre tid att tina.

Kina lär enligt norska källor ha haft en lång rad av konkreta krav, varav ett av dem skulle vara att aldrig dela ut Nobels fredspris till en kinesisk dissident igen. Något som naturligtvis är omöjlig, eftersom den norska Nobelkommittén är en oberoende organisation. Men sådant har auktoritära regimer ofta svårt att förstå.

En tibetansk kommentator beskrev vid tillfället det hela som att Norge stod inför ett val att behålla sin själ eller (intäkterna av) sin lax.

Norge valde till stor del sin lax och Kina försöker tvinga alla handelspartners till liknande val. Detta är konsekvenser som väst får vara fullt beredda på.

Det kommer kosta att stå emot. Det är klart att detta är oacceptabelt och det är klart att vi ska säga det högt och ljudligt, men vi ska inte ha några illusioner om att Kina kommer bry sig så särskilt mycket.

Ulf Kristersson (M) skriver i Dagens Industri att vi måste stå enade mot Kina: det har han mycket rätt i. Det är nu inte det lättaste i en tid där bara att samla EU framstår som ett herkuliskt arbete och att närma sig den nuvarande amerikanska regeringen varken verkar lockande eller lätt. Men det finns inget annat val.

Det kan verka gammalmodigt, chauvinistiskt och till och med imperialistiskt men väst måste helt enkelt se till att alltjämt stå starkt; ja starkast.