Värna kyrkogårdarna som bär Falkenbergs historia

Kyrkan har ett ansvar för kulturarvet. Respektera det uppdraget bättre i Falkenberg - andra kan ju!

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS
|

Ledare 14/10. Kyrkogårdar skall inte se ut som tomma gräsmattor!

Länsstyrelsen dom mot Falkenbergs pastorat är hård - men rättvis. Den ovarsamma utrensningen av gamla gravstenar är stor synd.

Att kyrkoherde Staffan Orrdal erkänner att man betett sig dumt, men samtidigt hävdar att han väl känner till regelverket, är motsägelsefullt. Det skulle ju innebära att han medvetet agerat i strid med reglerna? Det anstår väl inte en präst.

Och hur väl rimmar en okänslig hantering av kyrkogårdarna med den kultursatsning som Svenska kyrkan nyligen lyfte fram? I en färsk rapport beskriver kyrkan stolt hur man förvaltar ett brett och tusenårigt arv - av bland annat just miljöer och byggnader.

ANNONS

Tyvärr är det som pågått i Falkenberg inte unikt.

Länsstyrelserna i olika delar av landet har slagit larm om den pågående avsteningen. Riksantikvarieämbetet har svarat att riktlinjer och lagskydd måste bli tydligare - och ser bland annat över tolkningarna av begravningslagen respektive kulturminneslagen.

I vissa fall hänger bristande respekt för kulturarv samman med intresse hos respektive kyrkoherde. Staffan Orrdal ser kallt utresningar som rimlig och kostnadseffektiv förvaltning. Kyrkoherde Mikael Eriksson i Aspelands pastorat har en helt annan inställning.

”Man kan jämföra en kyrkogård med ett kapat träd. Varje årsring säger något om hur trädet har utvecklats. Gravarna på en kyrkogård säger något om hur bygden har utvecklats. Därför ser man nu till att de bevaras” , förklarade han i Vimmerby Tidning i somras.

Men bevarandet av ett ”tusenårigt arv” bör förstås inte hänga på vilken kyrkoherde som styr. Skyddet av kulturarvet måste stärkas. Hur?

En viktig del av förklaringen till varför gravstenar offras är pengar.

”Kultur- och kulturarvsarbetet inom Svenska kyrkan finansieras till största del med medlemsavgifter. I takt med ett minskande medlemsantal finns det risk att kultur- och kulturarvsarbetet inte kommer kunna fortgå i samma utsträckning i framtiden.” står det i rapporten om kyrkans kulturarv.

Faktum är att formuleringen delvis kan ses som en finstämd vädjan om kollekt - från staten. Den kyrkoantikvariska ersättning som betalas ut täcker inte de behov som finns. Och delar av begravningsavgiften får inte, enligt aktuell tolkning, användas till vård av gamla gravar. Det senare är ett bekymmer.

ANNONS

Men svenska kyrkan är ju rik, invänder kanske någon.

Visst har kyrkan även finansiella tillgångar och ett betydande markinnehav som kallas prästlönetillgångar. De senare tillkom genom att såväl stormän som allmoge skänkte mark till kyrkan.

Hur långt avkastningen på dem räcker, vad staten rimligen bör skjuta till och hur begravningslagen bör omtolkas - det är frågor man behöver förhandla och resonera om.

Dagens problem, att kyrkoherde och en majoritet av kyrkopolitikerna i Falkenberg inte värderar vården av kyrkogårdar och bygdehistoria högt nog, måste dock lösas på ett rimligare sätt. Därför är det utmärkt att Länsstyrelsen tydligt drar i nödbromsen. Tills en bättre hanteringsplan tagits fram lokalt kanske Göteborgs Stift kan bidra med råd. Det tusenåriga arvet i vår del av Sverige angår ju oss alla .

Kyrkan har ett ansvar för kulturarvet. Respektera det uppdraget bättre i Falkenberg – andra kan pastorat ju!

ANNONS