Än väntar våren i Näsbokrok. Snålblåsten sliter i ljungen. Regndroppar blöter stenen, och mina kinder när jag vänder ansiktet mot väst.
Det var ditåt han for. Härifrån till evigheten. Självmant och utan ånger. Dödsjuk, men inte utan hopp.
Björn Natthiko Lindeblads sista inlägg var en vädjan om att fler skulle få ta ett lika värdigt farväl.
Den önskan delade den tidigare buddistmunken med den nyligen bortgångna riksdagsledamoten Barbro Westerholm.
- Vi har inte valt att födas. Men när vi når myndighetsåldern ska vi vara fria att leva våra liv som vi själva önskar. Det är därför jag också kommer att arbeta för en parlamentarisk utredning om dödshjälp, sa hon när hon avtackades i riksdagen i somras, vilket tidningen Dagen berättat om.
Om det är vad som krävs, alltså ännu en utredning, måtte den snart tillsättas!
Det är orimligt att läkare, som tar ansvar för att motverka lidande, kan bli av med sin legitimation och fällas för narkotikabrott. Det var nämligen vad som hände Staffan Bergström.
I dagarna skall hans ärende upp i Förvaltningsrätten, dit det överklagats.
– Låt oss hoppas att Förvaltningsrätten visar en mindre fördomsfull attityd. Det förtjänar en allsidig belysning, där orden inte förlorat sin mening, skriver Per Borgå, överläkare i psykiatri och forskare vid Karolinska, i en debattartikel på DN:s Kultur.
En lång rad av Bergströms läkarkollegor har påtalat att assisterad dödshjälp - åt en dödsjuk människa - inte bör anses stå i strid med god läkarsed. Och förhoppningsvis inser rätten detsamma. Läkarkåren är förvisso delad i frågan, men en lång rad namnkunniga företrädare har tydligt deklarerat sitt stöd för förändring. Barbro Westerholm var en av dem.
Var och en av oss som bevittnat en utdragen dödsprocess har svårt att förstå att ens några kan vara emot. Hur kan det exempelvis vara i linje med medicinsk etik att svälta en döende människa till döds, och ge morfin enkom för att lindra den uppenbara plågan?
Det är ju den nuvarande ordningen som är oförsvarbar!
Att enbart få badda min döende farmors läppar, till ljudet av hennes gnyende, var hjärtskärande och icke människovärdigt.
Men att trycka några gånger extra på morfinpumpen, som hängde vid sängen, var jag för feg för. Jag ammade fortfarande farmors barnbarnsbarn - och vågade inte riskera att hamna i finkan. Trots att jag mycket väl visste, hur farmor hade önskat sluta. Istället vann demensen och lagen sista striden - ett nederlag för allt vad medmänsklighet heter.
Kanske fick det dock hopp för mig - när den dagen väl nalkas?
På senare år har frågan om dödshjälp lyfts i flera riksdagsmotioner och interpellationer, bland annat från halländska riksdagsledamoten Helena Storckenfeldt (M). Och i allt fler länder har den medicinska utvecklingen lett till att dödshjälp legaliserats. Det finns alltså fler alternativ än en enkelbiljett till Schweiz.
Det är förstås bra. Men rätten till en värdig död borde ju inte hänga på om man har råd att betala för en sådan resa! I ett land som Sverige borde vi kunna få vara lika inför döden - ha en möjlighet att förkorta lidande.
