Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Helene Furness
Bild: Helene Furness

Elin Larsson: Välkommen revolution för Sveriges kvinnor

I ett reportage i DN (10/11) berättar tidningen om ett strukturerat utvecklingsarbete på förlossningen i Varberg, där man tidigt började arbeta för att minska förlossningsskadorna. Halland är en av de regioner som har lägst andel förlossningsskador, och genom ny kunskap har man blivit bättre bland annat på att sy ihop bristningar hos kvinnor som fött barn. Arbetet man gjort i Varberg är viktigt och välkommet, men att lägga mer tid och resurser på att öka kunskapen om förlossningsskador borde inte vara revolutionerande utan en självklarhet.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Även om det har hänt mycket på senare år i arbetet med förlossningsskador har kunskapen om problem och möjligheterna till behandling varit sämre. Symptom som förknippas med barnafödande har betraktats som något normalt som kvinnor får leva med efter en förlossning. Statistiken över hur det faktiskt ser ut med förlossningsskador har varit bristfällig såväl vad gäller inrapporterade skador som hur ofta sammanställningar görs. Idag är det bara sfinkterskador, alltså svåra bristningar där kvinnor spricker hela vägen in i ändtarmens muskulatur, som det förs statistik på i nationella register. Hur många kvinnor som drabbas av bristningar i underlivet efter förlossning är svårt att veta eftersom de inte dokumenteras. Under 2021 drabbades cirka 2,4 procent – ungefär 2 400 mammor – av sfinkterskador, men enligt DN kan det vara mellan 20 000 och 80 000 födande per år som drabbas av bristningar. Mörkertalet är stort och underlaget vagt.

När myndigheten Sveriges beredning för medicinsk utvärdering, SBU, 2016 gjorde en genomgång av kunskapsläget om förlossningsskador var resultatet nedslående. På i stort sett alla områden – som bristningar, inkontinens eller kvarvarande problem med smärta – saknades vetenskapligt belagd kunskap. Detta trots att förlossningsskador är vanligt förekommande. Och det var först för fem år sedan som kunskapsutvecklingen inom svensk förlossningsvård tog fart, då Barnmorskeförbundet och Svensk Förening för Obstetrik och Gynekologi, SFOG, tog fram ett gemensamt utbildningsprogram för barnmorskor och läkare.

I december i år kommer Socialstyrelsen med de första nationella rekommendationerna för förlossningsvård och bäckenbottenskador. Var i landet man föder barn spelar fortfarande roll, de regionala skillnaderna är stora. En nationell rekommendation för att få till en enhetlig standard är välkommet – men senfärdigt. Och fortsatt kommer det att saknas nationell statistik även för andra gradens bristningsskador, trots att det är efterfrågat från forskare.

Hur man inom vården arbetar med förlossningsskador har under alltför lång tid hängt på att det på just det sjukhusets avdelning har funnits engagerad personal som själva läst på och delat med sig av kunskapen till andra. Var i landet man föder barn ska inte spela någon roll – det ska vara likvärdigt för alla. Att sätta en gemensam standard är något som borde ha gjorts för länge sedan. För ett jämställt välfärdsland som Sverige är det ingenting annat än ett politiskt misslyckande.