Signerat: Jag skrev en krönika om Svenska Akademien i inledningen av den händelserika våren för denna urgamla institution. Där och då trodde jag på att Akademien eller åtminstone Nobelpriset i litteratur inte skulle behöva ta någon större internationell skada av bråket. Men där och då hade jag uppenbarligen inte insikt i hur stor sandlådan var. Jag såg framför mig att ledamöterna redan var på väg över träsargen för att borsta av sig smutsen efter ett mindre tumult, men uppenbarligen fastnade de i den jättelika sandhögen oförmögna att enas om en gemensam lek för att istället bråka om vem som ska vara med i leken och vilka regler leken ska förhålla sig till.
Ja jösses, det har varit allt annat än ”snille och smak” i hanteringen av denna kris och enskilda ledamöter har gjort skriftliga uttalanden som absolut inte har haft med poesi att göra. Snarare har det framstått som ogenomtänkta Twitterinlägg under inflytande av urdruckna glas en fredagskväll.
Det är väl bara att konstatera att detta sätt att hantera en kris gjort det omöjligt för utländsk press att nöja sig med att nämna det hela på notisnivå. Svenska Akademien har åstadkommit svarta rubriker och därmed lyckats med att skada ryktet för Nobels litteraturpris.
Kanske var det utifrån detta perspektiv ett klokt beslut att meddela att det inte blir någon utdelning av priset i år. Å ena sidan kan man konstatera att internationell media nu verkligen fick en unik och överraskande nyhet. Den som möjligen inte uppmärksammat nyheterna om bråket i Akademien vid tidigare tillfälle lär ha svårt att undvika nyheten att Nobels litteraturpris ställs in 2018. Å andra sidan ligger det något hedervärt i motiveringen till beslutet som Anders Olsson, tillfällig ständig sekreterare, levererade på fredagen: ”Det här handlar om respekten för pristagarna. Vi måste vara trovärdiga som institution när vi delar ut det här fina priset”.
Man brukar säga att tiden läker alla sår och det är väl detta Svenska Akademien hoppas på. En prisutdelning redan detta år hade kunnat leda till en del tisslande och tasslande i bänkraderna vid medaljöverlämningen. Risken är väl också stor att pristagaren hade fått fler frågor om utdelarna bakom priset istället för om sitt skrivande. Samtidigt är det avgörande att Akademien inser att tiden i sig inte är det som läker skadan som skett, det är allt det görs under månaderna man köpt sig som avgör om detta ska sluta väl.
Att Anders Olsson låter förklara att ”Ingenting fortsätter som tidigare” låter i och för sig lovande. Det finns alltså tankar om åtgärder och förändring. Och även om det nu är så att Akademien redan är långt ifrån de arton ledamöter den ska bestå av, så vore det bra om ytterligare personer i denna församling tackar för sig för att ge plats för något nytt och friskare. Kliv av och ge plats för några som verkligen vet vad det innebär att stå bakom valspråket snille och smak – på alla plan.
