Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Elin Larsson: Upp till bevis för den fria världens ledare

Västvärlden måste hålla i sin enighet mot Ryssland, även när andra kriser gör sig påminda.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Förhoppningarna inför G7-sammanträdet var stora. Det var troligtvis därför ordförandelandet Tyskland och förbundskansler Olaf Scholz inledde mötet med att försöka sänka förväntningarna genom att konstatera att de "inte lär förflytta berg".

Inför sammanträdet, som avslutades under tisdagsförmiddagen (28/6), bestod dagordningen av en rad brännande ämnen som ekonomi, hållbarhet och utrikes- och säkerhetspolitik. Med en tilltagande inflation, klimatkris och ökad hungersnöd fanns det gott om problem att diskutera. Men allra mest kritiskt var förstås det ryska anfallskriget mot Ukraina.

Ironiskt nog tillhörde Ryssland den tidigare G8-konstellationen – som förutom värdlandet Tyskland även bestod av Kanada, Japan, USA, Storbritannien, Frankrike och Italien. Men president Putin blev lyckligtvis utsparkad ur gruppen efter Rysslands folkrättsvidriga annektering av Krim 2014. Sedan dess har inställningen till den auktoritära presidenten skiftat, vilket underströks av att Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj anslöt till mötet via videolänk under måndagen.

Hans budskap till G7-ledarna var troligtvis det som han tar varje tillfälle att uttrycka, och som tål att repeteras: Väst behöver göra ännu mer för att stötta Ukraina och stoppa president Putin från att rita om den europeiska säkerhetsordningen.

President Zelenskyj har givetvis rätt. Dels måste Ukraina förses med fortsatt stöd i form av vapen och ammunition, dels behöver länder som har slutit upp bakom de riktade sanktionerna mot Ryssland fortsatt visa enighet. Det är lättare sagt än gjort. En liten spricka i sammanhållningen, exempelvis kring energipolitiken, kan snabbt urarta till en osämja som varken är till nytta för det ukrainska folket, eller i förlängningen säkerheten i vårt närområde.

Hittills har den fria världens ledare varit mer handlingskraftiga än vad de flesta bedömare hade kunnat ana. Men när tuffa ekonomiska tider väntar finns det en risk att internationella åtaganden inte prioriteras i lika stor utsträckning. Storbritanniens premiärminister Johnson dras med en förtroendekris, president Macron har nyligen förlorat sin majoritet i det franska parlamentet, och Italiens ekonomiska bekymmer gör sig än en gång påminda.

Men om det är någonting som har utmärkt de europeiska länderna under svåra perioder är det att de genomgående har överträffat förväntningarna. Avgörande beslut som annars brukar ta sin tid i det byråkratiska maskineriet har gång på gång drivits igenom med handlingskraft när situationen så kräver. Det var fallet med krispolitiken under pandemin, och tillsammans med USA har det även varit fallet med vårens kavalkad av sanktioner mot Ryssland.

Det återstår att se om länderna kommer fortsätta dra åt samma håll när lågkonjunkturen blir alltmer påtaglig och krutet läggs på att hantera en vacklande ekonomi snarare än på kriget i Europa. Klart är dock att stats- och regeringscheferna måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt – även när kriserna avlöser varandra.