Maria Haldesten: Trams när BUP Halland ser medicin som kvalitetsbevis

Det finns inga dunderpiller mot adhd. Bristen på kompletterande behandling är ett konkret problem.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS
|
Barn som är inne på BUP's hemsida
Barn som är inne på BUP's hemsida Bild: Lars Pehrson / SvD / TT

Var trettonde halländsk pojke och var tjugonde flicka får medicin mot adhd. Det gör den halländska medicinförskrivningen till den näst högsta i landet. Ett faktum som skulle få varningslampor att lysa extra starkt hos FN:s barnrättskommitté.

BUP-chefen tänker tvärtom - och avfärdar FN:s oro för övermedicinering som "trams".

- De är politiskt korrekta och har inget stöd i studier om att det skulle vara bättre att behandla mindre, säger Håkan Jarbin, chefsöverläkare på barn- och ungdomspsykiatrin.

Naturligtvis är den juridiska kompetensen högre än den psykiatriska - sett till Barnrättskommitténs sammansättning. Men att dessa experter, från en rad länder, inte skulle förmå väga samman kunskap är - i sin tur - tramsigt.

ANNONS

Medicinerna kan vara en stabil och bra krycka - när rätt sort äntligen provats ut vilket kan ta tid och vara besvärligt. Men det finns även personal inom Jarbins kunskapsområde som ifrågasätter svensk behandlingspraxis. Tidningen Femina har, i samarbete med Aftonbladet, nyligen granskat svensk Barn- och ungdomspsykiatri:

- Jag fick en chock när jag kom till BUP... Det är en medicinfabrik där sjuksköterskans enda uppgift är att följa upp, justera och byta ut medicin, berättar en barnsjuksköterska i Aftonbladet.

Halland är inget glatt undantag. En halländsk församling bjöd nyligen in till samtal med föräldrar till barn med NPF - efter att diakonerna uppfattat uppenbara behov. De närvarande föräldrarna - i huvudsak mammor - hade barn i olika åldrar och med lite olika kombinationer av diagnoser. Men en sak förenade dem alla: missnöjet med BUP.

Inte nog med att köerna dit kan vara ohållbart långa. Väl inne består behandlingen i huvudsak av piller - mot adhd, sömnproblem och kanske också depression. …

Den "ordentliga kurs till föräldrarna" som Håkan Jarbin talar om, den består av en tvådagars intensivföreläsning om diagnosen. Sen skickas familjen ut i en bister verklighet där "totalpaketen" är minimala.

"En förälder som litar på systemet kan helt bli borttappad och inte få någon hjälp alls."

ANNONS

Det säger en kurator i Aftonbladets granskning.

Den halländska verkligheten kan vara lika bister. De som kan och orkar kriga, får kanske rätt stöd i skolan - eller lyckas tjata sig till en plats på en familjeutbildning. Men ett löfte om KBT kan lika gärna sluta med enstaka samtal och ännu en tablett. Eller ett sorgligt bollande av barnet mellan BUP och primärvården.

Personal- och resursbrist inom BUP är en del av förklaringen. Men möjligen också en övertro på medicin. Läkemedel kan lindra symptom och det är utmärkt att alternativen blivit fler och bättre. Men vad hände med social färdighetsträning eller KBT, som socialstyrelsen beskriver som kompletterande behandling i sina nationella riktlinjer?

Om det är tre gånger vanligare att svenska barn får antidepressiva läkemedel än norska och danska barn - är det verkligen ett bevis på att Jarbins team är oändligt överlägset grannländernas?

ANNONS