Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Tio förlorade år för missbruksvården

Ledare 8/12. Sent i november tog socialminister Lena Hallengren (S) emot den så kallade Samsjuklighetsutredningen. En omfattande genomlysning av Sveriges missbruksvård, med särskilt fokus på situationen för de som utöver ett missbruk även lider av någon form av psykisk sjukdom.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

20180801 Sprutor och kanyler att användas i sprututbyte för personer som missbrukar narkotika. Foto: Fotograferna Holmberg / TT / kod 96 Bild: Martina Holmberg / TT
20180801 Sprutor och kanyler att användas i sprututbyte för personer som missbrukar narkotika. Foto: Fotograferna Holmberg / TT / kod 96 Bild: Martina Holmberg / TT

Det är över tio år sedan en så omfattande genomsyn genomfördes, då i Missbruksutredningen som år 2011 överlämnades till Alliansregeringen. Redan då identifierades stora problem. En av de mest centrala slutsatserna 2011 var att man behövde gå från en splittrad till en mer samlad vårdorganisation, där sjukvården snarare än socialtjänsten tar huvudansvar för behandling.

Men eftersom förslagen aldrig blev verklighet behöver de nu upprepas i den nya utredningen. Förutom frågan om huvudmannaskap rekommenderade den gamla utredningen ökat brukarinflytande och en förändrad lagstiftning för tvångsvård – även det förslag som lyfts i Samsjuklighetsutredningen.

Inget är fel med förslagen, tvärtom. De är bra nu, och var bra för tio år sedan. Det sorgliga är att de inte genomfördes då och att tio år har gått förlorade på grund av bristande handlingskraft. Under det decenniet har många suttit fast i en vårdkarusell där de skickas mellan olika vårdavdelningar och behandlingsinsatser utan att få adekvat hjälp. Inom psykiatrin förväntas man vara drogfri för att få behandling, inom missbruksvården saknas ofta kompetens att ta itu med mer komplexa psykiska åkommor.

Det är märkligt, med tanke på hur vanlig samsjuklighet är. Enligt Socialstyrelsens senaste kartläggning av samsjuklighet vid missbruk hade hälften av de manliga, och hela 64 procent av de kvinnliga, patienterna i beroendevården även fått behandling för en psykiatrisk diagnos, antingen innan eller efter att de kom till beroendevården. Vården behöver bättre anpassas efter patienterna och deras behov.

Mycket annat har förbättrats de senaste åren, ska sägas. En lagändring har gjort att sprututbytesmottagningar har kunnat öppna på fler håll i landet. Utredningen vill gå längre och föreslår att alla regioner måste driva sådan verksamhet, som ska utvecklas till lågtröskelmottagningar där den som kommer för nya sprutor även ska kunna få hjälp med andra problem och hälsobesvär. Det skulle innebära ytterligare viktiga steg mot en skademinimerande vård. Och kanske även bidra till att förbättra det ofta låga förtroendet missbrukare har för vården.

Sprututbyte har varit kontroversiellt. Att ge tillgång till rena sprutor har av vissa setts som att uppmuntra missbruk. Men den synen verkar ha förändrats. I somras ändrade nykterhetsförbundet IOGT-NTO ställning och blev för sprututbyte, med motivationen att det viktigaste måste vara att rädda liv (Accent 3/7). Den sortens balansering borde fler i narkotikadebatten överväga.

Sveriges narkotikarelaterade dödlighet är alldeles för hög, och en förbättrad vårdkedja skulle kunna rädda liv. Den här gången får utredningen inte hamna i papperskorgen. Förhoppningsvis är tiden mogen för en reformerad missbruksvård.