Tjänstemannaansvaret innebär kort att enskilda tjänstemän på myndigheter och i offentlig verksamhet kan hållas straffrättsligt ansvariga för fel de begår. Innan en reform vid mitten av 1970-talet i princip avskaffade det var det ansvaret omfattande i Sverige. Trots att en viss utvidgning infördes på 80-talet är det idag inte omfattande nog.
I praktiken bedöms de flesta felen som upptäcks vara ringa, och då blir det bara ett internt disciplinärende för den berörda myndigheten. Att fall går till åtal är ovanligt. Då tycks inte ansvarsutkrävandet fungera som tänkt i praktiken: även om viss möjlighet att utkräva ansvar finns i teorin är det otillräckligt i de aktuella fallen.
Utredningen pekar på flera nackdelar, som man anser överväger fördelarna med att utöka ansvaret. Det kan få tjänstemannarollen att framstå som mindre attraktiv, så att färre lockas till jobb i offentlig sektor. Misstag begås ibland till följd av en orimligt hög arbetsbelastning och då framstår det orimligt att straffa.
Att det kan skapa osäkerhet och göra tjänstemän obekväma och rädda att fatta beslut framhålls också i utredningen. Därför menar man att ett utvidgat ansvar skulle kunna skapa ett behov av ännu tydligare ramar och ökad detaljstyrning av offentlig verksamhet. Det vill säga konsekvenser som går stick i stäv med det senaste förvaltningspolitiska trendskiftet – mot den styrmodell som brukar kallas tillitsbaserad styrning.
Att tillit och ansvarsutkrävning skulle vara något slags motsatspar är dock ett märkligt synsätt. Tvärtom går de hand i hand, och kan stärka varandra i ett välfungerande system. Att sätta likhetstecken mellan tjänstemannaansvar och detaljstyrning blir därför olyckligt, och ett tecken på hur sund skepsis mot detaljstyrning riskerar att få pendeln att svänga i motsatt riktning. Tillitsbaserad styrning innebär inte någon slags förvaltningsanarki utan går utmärkt att förena med väl avvägda styrmedel och regelverk för ansvarsutkrävning.
Invändningarna utredningen för fram är värda att ta på allvar, men deras giltighet är högst beroende av hur ett utvidgat regelverk formuleras. Hänsyn behöver tas så att det inte blir onödigt stressande och otydligt för de enskilda tjänstemännen. Det måste dock balanseras mot medborgarnas intresse av att kunna utkräva ansvarstagande för beslut som påverkar deras liv.
Tyvärr ges inga svar på hur den balansen skulle kunna se ut. Detta eftersom det i utredningens direktiv tyvärr inte ingick att lägga förslag även om den landade i att avråda från ändringar. Olyckligt utformat av regeringen – särskilt med tanke på att riksdagen inte bara röstade för att utreda frågan, utan för att genomföra en ändring.
Utredningens förslag på straffskärpning vid brott mot tystnadsplikt är ett pyttelitet steg i rätt riktning. Men det är bara en ynka tummetott av framsteg, i en fråga som är oerhört mycket viktigare än så.
