Den första reaktorn i Sverige startade i Oskarshamn 1972. Med tanke på att avfallet behöver ligga i förvar i upp emot 100 000 år kan femtio år tyckas vara en kort tid för att bestämma sig. Hade miljöpartiet suttit kvar i regeringen hade det kanske inte blivit något beslut, eller så hade partiet tvingats till ännu en eftergift i regeringssamarbetet. Som ett parti utanför regeringen kan den förre miljöministern Per Bolund (MP) nu tycka att beslutsunderlaget behöver förbättras. Det är visserligen ett enormt viktigt beslut som påverkar många generationer framöver, men frågan är när underlagen skulle vara tillräckligt bra för ett kärnkraftsfientligt parti som Miljöpartiet. Skulle det någonsin ske?
Det var ansvarslöst att på 70-talet sätta igång med kärnkraft utan att ha en lösning för vad man skulle göra med använt kärnavfall, men det vore lika ansvarslöst att nu femtio år senare inte sätta ner foten.
Bolund tvingades till beslut om mellanlagret i slutet av augusti, vilket uppenbarligen skedde under galgen. Det vill säga påtryckningar från kärnkraftsindustrin och hotet från bland annat Ringhals ledning att man var tvungna att stänga reaktorer om inte beslutet kom. Det blev ett himla liv att mellanlagret bröts ur beslutet om helheten på tvärs mot överenskommelser med de berörda kommunerna, och ministern blev KU-anmäld. Nu kan Bolund som enbart språkrör för MP tycka vad han tror att hans väljare gillar.
Beslutet innebär inte att prövningsprocessen är över, men den politiska är troligen slut. Frågan övergår till Mark- och miljödomstolen respektive Strålsäkerhetsmyndigheten. Regeringen ska dock pröva en slutgiltig förslutning av slutförvaret, men det beslutet lär komma först om sjuttio år.
Miljöpartiet, miljöorganisationer och vissa forskare protesterar eftersom remissinstanser varnat för att kopparkapslarna som ska inrymma avfallet riskerar att rosta. Medan andra forskare säger att den tilltänkta metoden är tillräcklig.
Det konstigaste är att partier kan vara så positiva till kärnkraft att man vill fortsätta bygga ut fler verk. Slutförvaret är kanske löst nu, men även detta kommer att bli fullt förr eller senare om inte kärnkraften byts ut eller man hittar helt nya tekniska metoder. Hela tiden glöms eller förbises förstadiet till kärnkraften: uranbrytningen och dess effekter på mark och miljö. Fast den sker ju förstås inte i Sverige, kan den cyniske konstatera.
