Signerat 22/3. Det parti som kallar sig Liberalerna har varit samlade till Rikskonferens i Västerås. Det är ett sådant där stort möte där partiernas aktiva samlas för att bli inspirerade, partiledaren talar och gör utspel. Det genomförs en mängd seminarier där partiet aktiva politiker får lära sig om allt från ledarskap till utrikespolitik. Det är alltså ingen kongress eller stämma där det fattas beslut om politiken inriktning, men ändå en stor och viktig samling för ett av Sverige riksdagspartier. Rikskonferensen var säkert trevlig, men vi som inte var där har knappt märkt av den.
Det är nog det som är ett av Liberalernas stora problem. Hur liberalerna än anstränger sig blir de inte riktigt intressanta. Man kan riktigt se hur de försöker verka spetsiga och avstår från de stora politiska uppgörelserna, om energi eller försvaret.
Partiet har också en hyggligt stark profil, inte minst med tanke på storleken på opinionsstödet. Skolan och försvar är frågor som väljarna tydligt förknippar med Liberalerna. Ändå är det som om ingen bryr sig.
Inte ens när det gäller det politiska spelet är partiet särskilt intressant. Stödet i opinionsmätningarna rör sig runt valresultatets dryga fem procent. Tillräckligt bra för att slippa diskussion om riksdagsspärren, som drabbar Kristdemokraterna, men inget som tyder på något ökat stöd i befolkningen och den självförstärkande framgångsrapportering som det genererar, som Centerpartiet fått uppleva.
Inte heller partiledare Jan Björklund är särskilt spännande. Han har stått i ledningen för partiet i snart tio år utan att partiet lyft, varken när det var i regeringsställning eller under de senaste åren i opposition.
Även om det tidigare funnits spekulationer om ett partiledarbyte, står det nu allt mer klart att något sådant inte kommer att ske snart. Läget är trots allt inte så desperat att det lockar till att slänga in en ny partiledare med bara ett drygt år kvar till valet. Även på detta område är partiet ointressant.
Det borde kunna vara annorlunda. I dagens klimat finnas intresse för ett tydligt liberalt alternativ i politiken. Vi har sett det internationellt under den senaste tiden.
Det växer en motreaktion mot trumpismen och den främlingsfientliga högerpopulismen. Det borde vara ett gyllene läge för Liberalerna. De har också gjorts försök att appellera till detta med stora helsidesannonser i tidningarna. Men istället är det Centerpartiet som verkar attrahera dessa väljare.
Kanske beror det på att det faktiskt funnits en viss otydlighet i Liberalernas förhållningssätt. Den ideologiska kompassen har ibland snurrat runt när en strävan efter kravställande symbolpolitik konfronterats med grundläggande liberala värderingar. Då blir partiet otydligt och också ointressant för väljarna.
