Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Talibanernas flagga över Kunduz, Afghanistan. Bild: Abdullah Sahil
Talibanernas flagga över Kunduz, Afghanistan. Bild: Abdullah Sahil

Richard Böhme: Sverige lämnar inte vänner i sticket

Regeringens kallhamrade och undflyende hållning gentemot de afghanska tolkarna är inget annat än skamlig.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Ledare 11/8. Talibanerna fortsätter att avancera i Afghanistan. Stad efter stad faller i deras händer. I deras spår följer förtryck, tortyr och offentliga avrättningar. Det rör sig alltså om ett fullskaligt inbördeskrig. För etniska minoriteter och shiamuslimer innebär framfarten stor fara, för att bara inte tala om landets kvinnor.

En särskild grupp som får dödshoten riktade mot sig är de som tjänstgjort som tolkar för de internationella styrkor som nu övergett landet. Att ha samarbetat med en västmakt är inget som talibanerna ser med blida ögon, utan tolkarna betraktas som förrädare.

Flera länder, som USA, Storbritannien och Kanada, har planer för att hjälpa sina forna medarbetare och amerikanerna har redan inlett en evakuering. Ett land väljer dock att slå dövörat till.

Kvar i Afghanistan finns fortfarande ett tjugotal tolkar som tjänstgjort med den svenska fredsbevarande Isaf-styrkan. Att det rör sig om en utsatt och skyddsbehövande grupp står bortom allt tvivel. Sverige har också tidigare beviljat tolkar asyl, eftersom dessa var utsatta redan innan talibanernas offensiv. Denna beviljades dock endast de tolkar som fortfarande var i tjänst när den svenska insatsen upphörde 2014.

Eftersom situationen förvärrats så radikalt borde det inte vara en stor sak att ge även de kvarvarande tolkarna asyl. Rent praktiskt är skyddsbehovet dessutom ovanligt enkelt att avgöra eftersom försvarsmakten rimligen kan dokumentera deras tjänstgöring.

Regeringen har emellertid en helt annan syn på saken. Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson kommenterar det hela med att man inte kan hjälpa "alla som jobbat för Sverige". Det kanske vore bra om ministern påminde sig om vilket arbete det i det här fallet rörde sig om. Det handlar om personal som bistått svensk trupp på slagfältet, och det med en oersättlig kompetens, inte några som skött cateringen vid en representationsmiddag på något ambassadörsresidens.

Flera veteraner protesterar nu mot att deras kollegor nu minst sagt lämnas i sticket. Flera har till och med i protest skickat tillbaka sina medaljer.

Regeringens stelbenthet är delvis ett felkalibrerat utslag av en stram migrationspolitik. Men om man vill visa sig tuff på det området vore det rimligare att i högre grad börja utvisa utländska medborgare som begått grova brott än att förvägra lojala bundsförvanter beskydd.

Det handlar nog också om att Sverige fortfarande lyckligtvis är ganska ovant för vad krig innebär i form av lojalitet, skyldighet och plikt. Det är stora ord, gamla ord, ord som inte kan vrängas bort genom byråkratiska piruetter.

För faktum kvarstår att dessa tolkar nu hotas till livet för att vi stridit på samma sida i ett krig mot extremism. Ett krig som västvärlden valt att ge upp.