Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Olivia Lindroth Steinwall: Svensk politik ett spel utan vinnare

Trots att pajerna flyger åt alla håll drömmer sig nog många i gamla Alliansen tillbaka till Reinfeldttiden.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Månadens text var tänkt att handla om hur jobbigt det är att vara centerpartist just nu. På bara en dag lyckades man, enligt kritikstormen, gå alldeles för långt åt både höger och vänster. Det verkar alltid vara Centerpartiets ansvar att Sverige inte ska trilla i diket - och när det blir struligt i politiken, är det alltid lättast att skylla på dem.

Men så fort jag börjat skriva kom jag att tänka på något som Centerpartiets policychef, Magnus Demervall, poängterade under ett panelsamtal på ungdomsförbundets sommarläger i år: Det är visserligen inte så roligt att vara centerpartist just nu - men det är nog inte särskilt kul att vara någon annan heller.

Jag tror att Demervalls ord blir allt viktigare att komma ihåg, när det känns som att partipolitiken är en boxningsmatch där alla motarbetar varandra. För vem vinner, egentligen, på den nymålade parlamentariska spelplanen, där ingen har tillräckligt med förtroende för att få sin vilja igenom?

Moderaterna och Kristdemokraterna har inte fått sitta i regering på sju år, och Kristersson har behövt bli polare med Åkesson för att fortsatt kunna framstå som en realistisk statsministerkandidat. Socialdemokraterna har fått hänga kvar på Rosenbad, men till priset av att behöva genomföra marknadsliberal politik - och Vänsterpartiet har behövt se mellan fingrarna, med vetskapen om att alternativet blir värre, ifall de bråkar för mycket. Miljöpartiet fick offra ministerposter för sina principer. Liberalerna har bränt sina sista broar och dansar allt mer nervöst på riksdagsspärren. Sverigedemokraterna skålar visserligen glatt i champagne, men är nog medvetna om att det ska mycket till innan deras politiska makt blir något mer än en moderat stöttepelare.

Trots att pajerna nu flyger åt alla håll inom gamla Alliansen, hade samtliga fyra nog hellre levt kvar i en tid av Reinfeldtregeringar och jobbskatteavdrag. Även om Lööf lyckats få igenom mängder av politik, hade hon nog hellre fått det med en borgerlig statsminister; och skulle Kristersson få regeringsmakten 2022, vill jag gärna tro att han egentligen hade föredragit hjälp av sina alliansvänner över stöd från högernationalister.

Svensk politik har inte bara blivit ett rörigt spel - det har blivit ett spel utan några egentliga vinnare.

Det blev ju en bra deppig text ni fick av mig idag, inte alls i framtidsoptimistisk centaranda. Vart vill jag komma med det här? Jo, jag tror att det politiska klimatet hade mått bra av påminnelsen att även om vi inte sitter i samma båt, så sitter vi i samma storm.

Kanske vore det en frisk fläkt om någon vågade säga “Nä, det här blev inte riktigt som vi hade tänkt oss, men vi gör så gott vi kan.” Visst förstår jag att man vill framställa sig som en vinnare, som att allt gått precis enligt plan - men ibland önskar jag att det fanns utrymme för lite politisk sentimentalitet. Kanske kan vi enas över blockgränserna kring vår politiska frustration? En riktig skitsituation, är vad det är.