Övergivet blickar det över sjön. På övervåningen är en ruta inslagen. I trädgården, där det en gång sprang barnafötter i sommarfriskt gräs, trampar endast klövar. Och vilt förstås.
Numera får dock Gunnarsjöborna inte fem riksdaler för varje räv. Kommunen håller sig inte med rovdjurskassa för att freda socken från "skadliga rofdjur”. Inte heller auktioneras bygdens fattiga, minderåriga barn ut till minstbjudande. Utpensionering kallas den sorgliga hanteringen i protokollen från Gunnarsjö kommunalstämmor. Men så brutalt kunde livet vara, vid 1800-talets slut.
Historien, liksom dess hus och gårdar, kastar sina skuggor över de kuperade tassemarkerna mot gränsen till Västra Götaland. Det finns goda skäl till varför Varbergs kulturmiljöprogram ägnar Gunnarsjö kyrkby ett särskilt kapitel.
Från kyrkan, med medeltida anor, har man utblick över ett vackert odlingslandskap. Breda, vällagda stenmurar skiljer äldre tegar och gammal bebyggelse. Allt detta är värt att "vårda, respektera och bevara", skriver Varbergs kommun. Och kanske är kulturmiljöprogrammet värt mer än pappret det är skrivet på?
Till kyrkbyn räknas dock inte "Sundös". Men trähusets karaktär väckte Kulturmiljö Hallands intresse vid inventering av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i länet.
Exteriören är i gott skick, konstaterar bebyggelseantikvarien. Och huset i Bäck fick betygsklass C - för dess miljöskapande och byggnadshistoriska värde. Året var 2009. Att döma av fotot, som ligger på riksantikvarieämbetets sajt, har både fasad och hus blivit mer skamfilat sedan dess.
Men den vandrare som passerar huset, kan fortfarande föreställa sig den häftiga förälskelse som fick en förbifarande göteborgare att stanna upp, och slå till på en bit mark på kullen vid Sävsjön. Det var en tid då världskrigets bistra vindar satte spår i folks medvetanden. Många stadsbor skaffade fritidshus på landsbygden - av fler skäl än att hålla sig med sköna sommarnöjen. Tanken var att ha en trygg plats att retirera till, om så krävdes.
– Jag tror att de prövade att odla lite. Och jag minns när Valter kom farande i sin fina svarta Bentley, berättar en äldre Gunnarsjöbo.
Nödbehov uppstod dock aldrig. Huset förblev en plats att njuta av på fritiden. Uppenbarligen skapades goda minnen. För Valters dotter valde Gunnarsjö kyrkogård för sista vilan.
– Min mamma var god vän med henne, och när familjen till slut skulle sälja huset köpte min pappa tillbaka fastigheten igen. Vid det laget hade huset hunnit bli i ganska dåligt skick, ingen hade bott i det på länge. Pappa var noga med att hålla utsidan i ordning, men resten lämnande han därhän. Så vi barn, som kallade det för tomtehuset, fick inte leka där. Men visst smög vi dit ändå. Vi tassade försiktigt längs väggsidorna för att inte ramla genom golvet, berättar den tidigare grannflickan.
För cirka åtta år sedan såldes huset vidare igen, till en lantbrukare behövde mark för sin verksamhet. Det förklarar husets fortsatta förfall.
Men än är inte hoppet ute. På sociala medier samlas människor som förälskat sig i övergivna hus - och restaurerar dem till sin forna glans. Grå väggar får färg - och snickarglädjen dansar igen.
Den nya ödehusvurmen var Falkenberg snabb med att snappa upp. Med projektet "Lev din dröm" satte man kommunens bortglömda hus på kartan - bokstavligt talat. Det lockade en rad entusiaster att köpa obebodda fastigheter.
Projektet var så lyckat att det avknoppats till Hylte, som är i full gång med söka obebodda hus att matcha med husdrömmare.
"Varje vecka kommer samtal från människor som söker harmoni, trygghet och närhet till naturen." skriver projektledaren.
Den typen av samtal har kommit även till Ulrika Rylin, utvecklingsstrateg i Varberg.
– Falkenbergs satsning har spillt över till oss, vi har kunnat dra nytta av deras arbete. Jag har försökt ta hand om alla intressenter och hänvisat dem vidare. Men vi har inte drivit något eget "drömprojekt" här förklarar Ulrika Rylin.
Det borde kommunen överväga på allvar. Inte bara för att väcka nytt liv i ute i bygderna - utan för att hålla kulturarvet levande. Dessutom är det klokt återbruk.
Sånt förstod sig folk bättre på förr. Huset vid Sävsjön är gott exempel. Det fick en andra chans när det flyttades dit från en annan del av socknen. Det togs tillvara. Och än finns förutsättning för återbruk.
– Men det kan vara svårt att stycka av en fastighet, säger Ulrika Rylin.
Att landsbygdsutveckling stoppas av onödigt krångel är ingen hemlighet. Den bristen måste avhjälpas. Men kan så många ödehus räddas, landet runt, borde fler kunna räddas även i Varberg.
Och möts rätt köpare och en säljvillig fastighetsägare kanske ”Sundös” väcks till liv. Och trädgården kan få spår av barnafötter istället för uppblötta komockor.
