Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Maria Haldesten: Stor ledare eller bara en naiv godhetsknarkare?

Köp inte det nyspråk där godhet likställs med svaghet. Lyssna i stället till de verkligt modiga Åldermännens råd.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

En snöflinga är inte längre bara en snöflinga. Ordet är kapat. Nedsolkat. Och förvandlat till en kränkning som vulgärkonservativa aktivister gärna kletar på liberaler.

För ett år samlades horder av dessa snöflingemotståndare för att gå till attack mot en demokratins högborg. Den avsmak och förfäran många av oss känner inför stormningen av USA:s kongress, delas dock inte av alla.

Våldsbejakande Trumpaktivister laddar om och bidar sin tid inför kommande val. Och svallvågorna har nått våra stränder, våra högerled.

Det ger skäl att misströsta och bäva inför detta valår.

Just därför träffade julhelgens sorgliga besked som ett slag i magen. Godhetens apostel, Desmond Tutu, har gått ur tiden - ironiskt nog på den helgdag som på engelska kallas Boxing Day.

Dagen har, vilket man kanske kan missledas att tro, inget med boxning att göra. Det är en box som åsyftas, med julgåvor till tjänstefolk och mindre välbemedlade. En dag för goda gärningar helt enkelt, sådana som människan - enligt Tutu - var gjord för.

Att kunna behålla den tron, trots uppväxten i ett förtryckande och orättvist system, kräver sin man. Men den inställningen var också en förutsättning för den kamp som han förde, vid sidan av Nelson Mandela.

Den sortens åldermän - vars hängivna kamp och moraliska ledarskap var ledfyrar för oss alla - blir allt färre. Det gör de råd de gav - och det råd de samlats i - desto viktigare.

"Om godhet - och varför den gör all skillnad i världen".

Så lyder titeln på en av Desmond Tutus böcker. Trots att stått ansikte mot ansikte med den värsta tänkbara grymhet och blodtörst fortsätter han predika om att godhet är vårt innersta väsen.

Det är lätt att ana hur skrivbordstrollen skulle såga budskapet. Under den dryga tio år som gått sedan boken publicerades har godhet - även av kända politiker - likställts med dumhet. Den som gör gott, eller vill väl, har beskrivits som en imbecill godhetsknarkare.

Istället har den "starke mannen" blivit ideal i vissa kretsar. Donald Trump och Vladimir Putin ses, bland annat i SD-led, som föredömen snarare än avskräckande exempel. Ledare som är besatta av att framställa sig själva som macho, och som inte respekterar mänskliga rättigheter eller demokratiska val, ses som ideal bland grupper av människor som känner sig bortglömda. Som om de hade större chans att blir sedda av populister - vilket förstås är en villfarelse. Populisterna är bara är ute efter att klättra på dem - och att vinna röster på att så split.

Desmond Tutu ville ena och förena människor, över hela världen. Och hans bröder och systrar bland Åldermännen är fast beslutna att föra hans arv vidare. The Elders är en samling grånande presidenter och premiärministrar som förenas av en gemensam tro för förändring. Det är ett råd som har det snille och smak som Svenska Akademin sedan länge spolat bort.

" I en tid av populism och isolering, när polariserande politik och egenintresse har alla kort på handen, erbjuder the Elders ett annat förhållningssätt. Vi tror att mänskligheten, genom samarbete, kan möta de problem vi alla står inför.", säger bland andra FN:s tidigare generalsekreterare Ban Ki Moon, Irlands tidigare president Mary Robinson och Colombias tidigare president Juan Manuel Santos i en gemensam presentation av the Elders.

De pratar om global samverkan i en tid när globalism blivit ett skällsord. De talar om gemensam kamp för mänskliga rättigheter i en tid när fler gränser stängs. De talar om fred i en tid när Putin rustar upp vid ett grannlands gräns och förbereder invasion.

Vågar vi tro att Åldermännen kan bidra till att vända utvecklingen, att få världen på rätt spår?

Vad angår det förresten oss? kanske någon i Varberg och Falkenberg frågar.

Men att betrakta sin stad som en avkrok för långt från den där världsscenen är att förringa sig själva. För drygt hundra år sedan hölls en fredskongress i Varberg som många minns med stolthet - och ser som betydelsefull. Varför skulle det vara annorlunda nu, när världen krympt på oräkneliga sätt?

Den medmänsklighet som Desmond Tutu förespråkade var gränslös.

"Vi måste inse att vi ingår i en grupp, en familj - den mänskliga familjen. Vår överlevnad som planet är beroende av det." skriver han i boken om godhet.

Det är inte menlösa ord. Ärkebiskop Tutu var inte en naiv godhetsknarkare. Han var en modig rättvisekämpe som aldrig gav upp.

Att plocka upp en aldrig så liten del av hans fallna mantel är inte högmod. Det är att göra sig till en del av något större. Något gott.

Bär med dig den tanken i det år som just börjat.