Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Richard Böhme Bild: Annika Karlbom
Richard Böhme Bild: Annika Karlbom

Richard Böhme: Stjärnfall kan lysa upp även en upplyst värld

Meteorer blir inte mindre vackra för att vi förstår vetenskapen bakom dem. Men för att uppskatta dem fullständigt kan man ändå, temporärt, behöva fly civilisationen.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Under veckan har vi kunnat beskåda ett märkvärdigt himlafenomen. Eller ja, med lite tur i alla fall, väderleken har inte alltid varit den ideala men mellan molntussarna har man, kanske, kunnat få se ett eller annat stjärnfall.

Det är Perseiderna, en meteorskur, stoft och partiklar som kometen Swift-Tuttle lämnat efter sig på sin färd genom solsystemet. Perseiderna har gått att se sedan den 17 juli men de är nu de når sin kulmen.

Som vanligt när det gäller astronomi är perspektiven svindlande. Ett stoftkorn på några millimeter rusar igenom jordens atmosfär, i en hastighet av minst 30 kilometer i sekunden, och förångas. Det är detta vi ser som ett ljussken, 100 kilometer bort. Trots rymdens oändlighet kan även det minsta fragment fånga vår uppmärksamhet, om än bara för en sekund.

Det är alltså, som alla astronomer de senaste dagarna försäkrat, ett helt ofarligt fenomen. En meteor når per definition aldrig jorden utan brinner upp i atmosfären. En meteorit däremot träffar verkligen jorden, men kan också den fara av mycket varierande storlek. För att förvirra saken en aning är både meteorer och meteoriter meteoroider, i alla fall så länge de befinner sig i rymden. Det är hur de beter sig när de kommer in i jordens atmosfär om avgör deras vidare klassificering; glasklart eller hur?

Att fenomenet fascinerat människan är lätt att förstå. Innan den moderna astronomin med teleskoplins vidgade våra vyer måste de små ljusglimtarna verkligen ha tett sig som fallande stjärnor. Slumpartat, hänförande och kanske lite sorgligt är det inte konstigt om det motiverade en önskning.

Nu är mystiken skingrad, koden är knäckt och himmelens hemligheter står i öppen dager. Nu är rymden vår att erövra, med månfärder, satelliter och snart även turism. Till och med stjärnfallen kan vi nu göra själva, stora och klart lysande sken kan helt enkelt vara så kallat rymdskrot, delar vi lämnat kvar där ute som till sits avslutar sina dagar på väg mot var de en gång kom ifrån.

Men medan våra tekniska framsteg har förbättrat vår förståelse för himlafenomen så har de samtidigt försvårat för att se dem. Det kallas ljusförorening, en bieffekt av den moderna belysningen.

Det här är långt ifrån bara en estetisk fråga, flera studier pekar på att vår artificiella belysning kan få betydande ekologiska konsekvenser. Rubbas tillräckligt många nattaktiva arter kan det drabba hela ekosystem.

Att bokstavligen återgå till mörkare tider är naturligtvis inte ett alternativ, det artificiella ljuset ger oss en trygghet som tidigare generationer bara kunde drömma om, vi bör alltjämt jaga natten på flykten, men bör kanske fundera på med vilka metoder vi gör det.

Få vill ge upp vår moderna, i flera bemärkelser upplysta, civilisation men det är nog många som vill kunna lämna den, bara för ett litet tag. I Sverige är vi alltjämt lyckligt lottade, vi kan relativt lätt ta vår tillflykt ut i naturen. Där, i skogen, på heden, vid stranden kan vi uppleva mörkret i trygghet eftersom vi kan välja att återvända till ljuset, ett val som är mycket värt. Väl där kanske vi också får se en liten Perseid, och uppleva att det vackra består trots att mysteriet är förklarat.