Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

STOCKHOLM 20170815 Elever och lärare i klassrum, årskurs 1 Foto: Jonas Ekströmer / TT / kod 10030 Bild: Jonas Ekströmer/TT

Statliga myndigheter ska inte undergräva lärarnas auktoritet

Det är hög tid att Barn- och elevombudet nu sätts under lupp

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Situationen i den svenska skolan ser allt annat än ljus ut. Med ständiga ordningsproblem, sviktande resultat och ett läraryrke vars status, trots vissa ansträngningar, inte lyckats höjas borde lärarna åtminstone kunna känna att de har övriga Myndighetssveriges helhjärtade stöd. De kan de inte.

Sedan förra veckan har det rapporterats om hur Barn- och elevombudet (BEO), som sorterar under Skolinspektionen, driver ärenden så hårt att det undergräver lärarnas auktoritet och i förlängningen avskräcker dem från att upprätthålla ordningen.

Redan i våras uppmärksammades myndighetens märkliga praxis av Liberalerna, som då rätt och slätt krävde dess nedläggning. Man pekade dels på det orimliga i att det faller på samma myndighet att utreda och att driva de fall där lärare blivit anmälda, att man kräver skadestånd av skolor där lärare utvisat stökiga elever och dessutom att det finns en intern opposition mot denna praxis inom myndigheten.

16 utredare kritiserade redan 2018 BEO i en intern skrivelse. När Liberalerna försökte få skrivelsen utlämnad nekades de med motivering att det rörde sig om ett ”internt dokument”. Även Dagens Nyheter fick nej men fick sedan tag på den ”via andra vägar”.

Luca Nesi, jurist och utredare på skolinspektionen och en av de som undertecknat skrivelsen beskriver en kultur som vuxit fram där man driver den lösaste anmälan om kränkning mycket långt.

BEO driver just nu ett fall till Högsta domstolen (efter avslag i två instanser) mot en lärare som flyttat på en elev med ADHD som blockerade vägen för andra. Man kräver ett skadestånd på 10 000 kronor.

Nesi beskriver hur kommunerna ofta visar stor undfallenhet och mycket sällan försvarar lärare eller bestrider skadeståndskrav. Man föredrar helt enkelt hatt undvika uppmärksamhet och köper sig fri.

Hans lakoniska kommentar ”bara för att ett barn känner sig kränkt är det inte säkert att det är kränk” verkar så självklar, men är för vår samtid ändå kontroversiell.

Ingen sund människa vill se en återgång till forna dagars rottingpedagogik. Att skolaga var tillåtet så sent som 1958 framstår som rent utsagt grymt. Det finns fortfarande många som kan minnas skräcken och förnedringen av att läraren med fullt lagstöd kunde misshandla dem.

Idag kan det däremot se ut precis tvärtom. Två lärare, kvinnor i 60-årsåldern, låg under torsdagen kvar på sjukhus på grund av den misshandel de dagen innan utsatts för av en 15-årig elev på en skola i Alvesta. 15-åringen är inte gripen men skolan har i alla fall upprättat en anmälan om arbetsplatsolycka till Arbetsmiljöverket; något som måste betraktas som definitionen av en klen tröst.

Om lärare kränker elever är det naturligtvis ett problem som ska tas på största allvar, men det får aldrig hindra lärarna från att våga ingripa när elever kränker varandra (och lärare), vilket idag får anses vara ett väsentligt större problem.

Att regeringen, efter kritiken, nu vill se över BEO:s roll är mycket välkommet. Om det blir en regelrätt nedläggning vill utbildningsminister Anna Ekström (S) inte kommentera men lovar tydligare gränsdragningar och ansvarsfördelning mellan BEO och Skolinspektionen i övrigt.

Om en nedläggning är det som krävs, vågar jag i skrivande stund inte uttala mig om. Att ett nedläggningshot varit bra för att sätta fokus på frågan, och dessutom ganska välförtjänt, torde stå ganska klart.