Mellan oktober och november månad steg antalet dödsskjutningar i Stockholmsområdet från sju till tio. Två unga män i Stockholmsförorten Hallonbergen mördades kallblodigt förra måndagen. Knappt två veckor dessförinnan sköts 22 år gamla Shayan Gaff med hela 13 skott i kropp och ben i förorten Segeltorp. I Shayans fall har polisen inte kunnat hitta något annat motiv än det allra värsta: skytten hade tagit fel. Shayan var på fel plats vi fel tillfälle.
Under 2017 sköts 26 män i åldern 15-29 år till döds i Sverige, den högsta siffran uppmätt sedan 1987. Siffran för 2018 är, av naturliga skäl, inte sammanställd ännu. Men inget tyder på att året kommer lämna besked om bättre tider. I skrivande stund har det i storstäderna skjutits ihjäl tio män i Stockholm, fem i Göteborg och elva i Malmö.
Fenomenet om det tilltagande och allt mer fatala våldet är dock inget nytt. Siffror från såväl BRÅ som Socialstyrelsen har visat en eskalering av våldet sedan 2012, och så sent som i maj presenterades en svensk forskningsstudie publicerad i den vetenskapliga tidskriften European journal on criminal policy and research att antalet dödsskjutningar bland unga män är dubbelt så hög i Sverige som i jämförbara länder. Det är tio gånger så vanligt att en man mellan 15-29 år skjuts ihjäl i Sverige än i Tyskland, och sex gånger så vanligt som i Storbritannien.
Något måste onekligen göras, och på frågan varför inte tillräckligt gjorts kan bara de ansvariga politikerna svara på. Det senaste året, och inte minst under valrörelsen, har det dock inte funnits någon avsaknad av kreativa förslag. Socialdemokraterna utlovar 10 000 fler poliser, Moderaterna vill införa no-go zoner och Sverigedemokraterna vill sätta in militär i förorterna. Samtidigt pumpas skattemiljoner hejvilt in i kamelcenter i Angered, ”babbelboxar” i Rosengård och ”snabbkurs i interkulturalitet och dilemmaworkshops” i Botkyrka. Samtliga förslag som försöker lindra symptom och inte sjukdom. Om ens det. När projekten utvärderas visar det sig att de knappt har effekt. De pågår under en begränsad tid, några få individer deltar i aktiviteterna, ännu färre får jobb, sedan tar projektet slut och deltagarna går hem till samma bistra verklighet.
Ett barn som växer upp utan att se sina föräldrar arbeta lär sig inte ansvar, försörjning eller samhällets struktur. Ett barn som växer upp med föräldrar utan utbildning eller språk kan inte heller vända sig till dem för hjälp med varken svenskaläxan eller första sommarjobbsansökan. Ett barn som halkar efter i en skolklass fylld med barn med samma bakgrund och behov kan inte förvänta sig att föräldrarna betalar dyra pengar till en privat ”studybuddy”. Detta är dock verkligheten för en allt för stor del av förortsbarnen i Sveriges socioekonomiskt svaga områden. Det är också anledningen till att man vänder sig till de andra gemenskaper som står till buds: de kriminella gängen, de religiösa fanatikerna.
Med denna analys blir det faktum att det inte är danderydsungdomarna som löper risken för att bli ihjälskjutna inte särskilt märkvärdigt. Dock blir de politiska förslag som nu hänger i luften det. Arbetslöshet, fattigdom och socialt samt kulturellt utanförskap botas inte med poliser och batong. Den åtgärd som skulle skapa allra mest trygghet och säkerhet för ungdomarna i utanförskapsområden är garantier för samhällets allra minsta beståndsdel: familjen. Föräldrarna måste ha ett jobb att gå till. De måste kunna språket ordentligt. De måste vara införstådda på samhällets struktur och hjälpintuitioner. Måste, inte bör.
Detta är första gången jag blir personlig i en ledare, men det är för att jag tror på vikten av goda exempel. Mina föräldrar kom till Sverige från ett krigshärjat Iran vid 20 års ålder. På två år hade de lärt sig språket och tagit svensk gymnasieexamen. Efter ytterligare fyra var de båda färdiga mastersstudenter, mamma ingenjör och pappa datavetare. Vid 28 års ålder hade de båda doktorerat inom sina områden och hade en ett år gammal liten flicka, jag. Med sådan bakgrund är det är inte utan anledning jag har kunnat ta mig framåt i livet med goda betyg, ett utvecklat språk och framtiden för mig.
Ordföranden för Rinkeby Föräldraråd Abdimalik Osman gav Sveriges grundläggande problem en bra beskrivning när han efter en dödsskjutning i januari sa ”Vi vill ha raka svar och klart besked från politiker, polis och alla i civilsamhället på hur vi ska arbeta framåt för att stoppa och förebygga våldet”. Så här kommer ett rakt svar.
Vi i Sverige är så marinerade i föreställningen att staten ska ordna allt åt oss med myndigheter och institutioner, allra helst utan vår egen inblandning eller ansträngning. Men staten kan inte ensam rädda förortens söner, varken med batong eller konstprojekt. I ett land där det egna ansvaret ständigt relativiseras tåls det att sägas att staten aldrig kan agera substitut för den funktion, säkerhet och påverkan en integrerad och välmående familj har på ett barn. Statens främsta uppgift är att se till att samtliga nödvändiga verktyg är tillgängliga och likvärdiga, samt erbjuda stöd till de minderåriga vars föräldrar valt att inte ta dessa verktyg i egna händer. Först när politiken, och invånarna, gemensamt agerar utifrån en sådan grundläggande utgångspunkt kan vi börja skapa fungerande lösningar och bli kvitt våldet en gång för alla.
