Förhoppningsvis inte kontroversiellt.
Förhoppningsvis inte kontroversiellt. Bild: Christine Olsson/TT

Stökiga bibliotek ett samhällsproblem att ta på allvar

En ny undersökning om läget på landets bibliotek belyser en sorglig situation vi aldrig får normalisera.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS

Tillståndet på många av Sveriges bibliotek har varit en sorglig följetong de senaste åren. Nu visar en ny undersökning att tillståndet fortsätter att bli värre. En enkätundersökning besvarad av 1600 bibliotekarier visar att arbetsmiljön har försämrats sedan 2017. Hot och våld är alldeles för vanligt förekommande och nästan hälften av folkbiblioteken uppger dessutom att droghandel förekommer i deras lokaler. Problemen är störst i de större städernas förorter och i småstäder.

Det är DIK (Fackförbundet för kultur, kommunikation och reklam) som genomfört undersökningen och det är den tredje i rad som pekar åt helt fel håll. Där framkommer att det idag råder ”social oro” på 81 procent av landets bibliotek. Med detta åsyftas bland annat ” bråk, onykterhet och aggressivitet mot personal eller besökare”. Våldet är också det problem som ökat mest drastiskt jämfört med 2017. Utöver det har var sjätte kvinnlig bibliotekarie utsatts för sexuella trakasserier eller direkta övergrepp sedan 2017. Bibliotekarieyrket är mycket kvinnodominerat och ett av de yrken med akademisk utbildning som betalar sig sämst.

ANNONS

Anna Troberg, förbundsordförande på DIK, poängterar att ”ett väldigt stort ansvar vilar på politiker”. Det är alldeles riktigt. Allt för ofta har larmen från biblioteken ignorerats eller förminskats.

Det dåvarande kulturborgarrådet i Stockholm Roger Mogert (S) såg i oron för otryggheten på biblioteken bara skumma baktankar. I en tankevurpa så akrobatisk att den nästan var imponerande proklamerade han att krav på tysta bibliotek ofta var främlingsfientliga. En argumentationsfelens trippel Salchow.

Men branschen bör också idka viss självrannsakan. 2015, två år innan Mogerts famösa artikel och när debatten om våld och otrygghet på biblioteken tog fart på alvar, förklarade dåvarande generalsekreterare för svensk biblioteksförening (och socialdemokratiske politikern) Niclas Lindberg, som svar på oron, att han ville ”ifrågasätta tysthetsnormen”.

I en iver att vara inkluderande, som visserligen stammar från välvilja, råkade man alltså trivialisera direkta hot mot bibliotekens själva kärnverksamhet.

Det är förståeligt att det som ses som inskränkningar och restriktioner i bibliotekens öppenhet möter motstånd. Hela bibliotekets folkbildande idé bygger på en tillgänglighet för alla. Men när enstaka individers tillgänglighet beskär det stora flertalets, då får vi en situation där tillgängligheten avskaffar sig själv. Lugnet kan inte vara förhandlingsbart. Respekten för kunskap måste återupprättas.

Idag har hälften av landets bibliotek väktare anställda, något det för några år sedan rådde ett motstånd mot även internt. Att det behövs är naturligtvis ett nederlag i sig men att ge upp är inte ett alternativ. Tyvärr är det uppenbart att än mer behöver göras. Precis som man för några år sedan inte ville införa vakter så vill biblioteken idag ogärna porta besökare. Som sista utväg är det dessvärre något som måste övervägas.

ANNONS

Biblioteken är en termometer som ger utslag på ett allt råare samhällsklimat. Om de får fungera som de ska, som en bildningens fristad där alla som vill, i synnerhet barn utan studiero hemma, i lugn och ro kan inhämta kunskap, kan de däremot själva bidra till töväder.

ANNONS