Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

©SCANPIX SWEDEN, 2001-04-29. Förberedelser inför 1:a maj. Hanna Carlsson och Lisa Nilsson skippar valborgsfirandet och tillbringar helgen nere i källaren på Södermalm i Stockholm för att måla slagord på banderoller till Ung Vänsters demonstrationståg. Bilden: Målar texten SOCIALISM på en röd banderoll liggande på golvet. Foto: Tomas Oneborg/SCANPIX Code: 30142 Bild: Tomas Oneborg/TT

Socialismen saknar insikt

Den socialistiska välviljan döljer en fantasilös oförståelse för det avvikande.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Liberala kapitalistsvin. För många en hemsk förolämpning, för andra ett epitet att bära med stolthet. I vissa kretsar beskylls man som liberal för det mesta som dessa kretsar anser vara fel med samhället. Fattigdom, svält och krig. Misslyckad integration, ökade vårdköer och att ålderdomshemmen i kommunen inte har råd att köpa fika till sina anställda. Beskyllningarna haglar tätt, inte minst från vänsterorienterade grupper. Att många av de strukturer, normer och system som de upplever vara så frustrerande har vuxit fram och cementerats under det senaste århundradets socialistiska fana verkar gå dem helt förbi. Socialismen kan ha det moderna samhällets sämsta självinsikt.

Den kamp som en gång i tiden må ha bidragit till att ge vårt samhälle bättre arbetsvillkor, ger oss idag förvånansvärt lite, speciellt i Sverige. Den svenska arbetsmodellen är ett typexempel på hur socialismen väljer vad de vill se. Åtta timmars arbetsdagar och fyra veckors semester är inte en modell som gäller för alla, det hade inte varit möjligt. Bakom fina fasader kämpar småföretag, studenter och invandrare på under sina egna premisser. Utan dem hade inte den svenska modellen gått ihop, men ändå göms deras insats bort som att det inte räknas som riktigt arbete. Dessa människor passar inte in i socialismens ideala arbetarkategori.

Dessa kategorier går att återfinna överallt i socialistisk retorik. Människor är arbetare eller kapitalister - inte personer som arbetar för att nå sina mål oavsett om det är denna månads lön eller en global företagskedja. Man är hetero, homo eller queer - inte en människa som älskar en annan människa. Individen är kvinna, man eller hen - inte en person. Att skapa kategorier, sätta stämplar och sedan arkivera människor på ”rätt” plats tror socialismen ger människor det utrymme de förtjänar. Det ger inte utrymme, det begränsar.

Den socialistiska idén kan ha grundat sig i en vilja att se till så alla var med på tåget, men slutade med att alla fick stanna kvar på perrongen. Ingen får lov att springa före, för då kanske någon riskerar att hämna efter. Man offrar vissa människors utrymme, för andras.

Vad socialismen inte kan greppa är att annorlunda inte alltid är dåligt, speciellt inte när det innebär att man ger människor utrymme att växa utefter sin egen vilja och förmåga. Här är nyckelordet vilja, men i socialistiska samhällen kvävs den viljekraften. Istället stöps människor för att passar mallen. För är du annorlunda, inte som mallen visar, hur ska du då passa in?

Liberaler tror inte på mallar. En individ måste få definiera sig själv, det ska inte socialismen göra åt hen. En person måste själv få välja hur den vill leva sitt liv. Människor måste få lov att vara individer, odefinierade och okategoriserade. Man måste kunna vara fri, fri att vara annorlunda om man nu vill vara det.