Henric Wahlström är medieprofilen som samlar på 90- och 00-talets tjejtidningar och som visar upp dessa skräckexempel i sina sociala kanaler.
Den så kallade tjejtidningsparaden väcker reaktioner och känslor. Igenkänning, nostalgi. Ilska över att vuxna kunde rikta sådant material till tonårstjejer. Framför allt är vi lättade över att samtalet kring kroppen i allmänhet har förändrats till det bättre.
Jag var tonåring under det som ibland kallas 2014-feminismen eller instagramfeminismen. Somliga klassar det som fjärde vågens feminism, även om det inte finns någon given definition. Huruvida den i själva verket var en förlängning av tredje vågens feminism är omdiskuterat. Vad man än kommer fram till att vi ska kalla det, var det i alla fall nytt att sociala medier användes som verktyg för den feministiska rörelsen. Det möjliggjorde en bredare uppslutning. Det var inte bara de som hade läst “Under det rosa täcket” som samlades.
Det var kvinnorna som gått före oss som höll i tyglarna. De hade genomlevt tiden som präglades av bantningshets och Victoria’s secret-ideal, medan vi yngre knappt hunnit vidröra tjejtidningarna. Utöver intersektionalitet, medvetandegörandet kring mansplaining och #metoo utgjorde kroppspositivismen en stor del av feminismen i sociala medier. Kvinnor som Stina Wollter visade på ett okomplicerat sätt upp sina kroppar och skapade kontraster till modellkropparna som också florerade i flödet.
Kroppspositivismen lever fortfarande, men misslyckas tyvärr ofta. Jag tänker särskilt på hur inlägg med budskap som “det är okej att ha celluliter och bristningar!” riskerar att få motsatt effekt. Kroppspositivisterna har gjort mig uppmärksam på sådant jag tydligen borde hata med min kropp. Det hjälper inte att de säger att det är “okej”. Redan där har kroppspositivismen misslyckats.
Jag tänker också på hur sociala medier kryllar av inlägg som är ohälsosamma på ett subtilt, nästan implicit sätt. Kroppshetsen smyger sig in här och där, men aldrig explicit som i tjejtidningarna. Den yngre generationen som nu hittat till sociala medier är inte tränade i att se igenom detta. Likväl finns den där, kroppshetsen. Smala midjor, genomtänkta kameravinklar, fylliga läppar, “fox eyes”. Det finns till och med exempel på hur algoritmer utformar sig efter användarens ätstörda beteende. Resultatet blir ett flöde som bjuder in till rena svälttips - precis som tjejtidningarnas bantningsspalter.
Det är som att kroppshatet aldrig riktigt kan dö ut. Till och med i aktiva försök att motarbeta det lyckas kroppshatet överleva. Tjejtidningarnas produkt var en falsk verklighet, en dröm om något bättre. Sociala medier säljer samma sak, men under ett fluffigt täcke. En förtäckt tjejtidningsparad i en ny tappning helt enkelt.
