Ledare 24/4. Bara en slutsats är säker att dra. Det är att ingen skola sitter säkert. Och att de flesta skollöften lätt blir till diffusa målsättningar.
Per Svensson må ha sålt in sitt parti som landsbygdsskolornas räddare. Men det dröjde inte många månader innan den glorian hamnade på sniskan. Nu frågar sig många om Årstadsskolan bara var första bondeoffret, när allt åter skall styras om. Även om Årstadexemplet officiellt bara sägs vara ett olyckligt undantag från F6-planen.
Att besvikelsen just nu är störst i Årstad är förståeligt. Visserligen blev den fina lilla skolans elever, föräldrar och personal överkörda redan förra året. Men nu kommer indirekt nästa slag. Framöver skall de barn som har hamnat på Söderskolan bussas vidare till Tullbroskolan när det är dags för högstadiet.
Det kommer säkert göra underverk för undervisningskvaliteten och elevernas resultat. Eller? Den ”pedagogiska hållbarheten” är i alla fall ett av kriterierna som kommunen har satt upp för omorganisationen.
Att Tore Holmefalk (C) ser att det finns poänger med förslagen utifrån den aspekten är kanske inte så konstigt. De resonemang som nu förs påminner om dem som förvaltningen framhöll redan för fem år sedan, då skolturbulensen tog fart på allvar. Tore Holmefalk diskuterar kring ett pedagogiskt ideal där det finns ett visst antal, helst fyra, paralleller på en högstadieskola. Det vill säga fyra klasser i varje årskull.
Det sättet att se på skolverksamhet kan låta väsensfrämmande när det kommer från politiker som ofta håller begrepp som decentralisering högt. Men bland en del skolorganisatörer har ett resonemang kring existensen av ett bestämt kritiskt antal elever/klasser bitit sig fast. De riktmärken man sätter upp missar dock att verksamheten på de flesta friskolor, som ofta är väldigt pedagogiskt framgångsrika, talar för motsatsen.
Men visst, vill Falkenberg tvinga elever och personal som föredrar lite mindre skolor att välja friskolor står det ju några sådana till buds. Annars kunde man ju tänkas sig att politikerna strävade efter variation även bland de kommunala skolorna – och då inte bara bland de lägre årskurserna.
Det Tore Holmefalk däremot starkt ifrågasätter är förslagens ekonomiska hållbarhet. Han pekar på att kommunen har satsat 40 miljoner på Söderskolan och att bantningen blir ett slöseri med lokalresurser.
Hur mycket Tullbroskolan skulle behöva byggas ut, eller om det bara blir fråga om renoveringar, tvistar dock politikerna nu om. En sak är dock helt klar. Det finns besparingsmotiv bakom de flesta elevomflyttningar. Så var det 2015. Och så är det under nuvarande styre.
Att det ligger något sorgligt över det borde säga sig självt. Falkenberg ligger på fjärde plats bland regionens skolkommuner. Inför valet påpekade Moderaterna självkritiskt att skolans resultat är otillfredsställande och alltför många nior blir underkända. Det påverkar i sin tur utbildningsnivån som är lägre i Falkenberg än i riket. Det gör kommunen och dess arbetstagare mer känsliga vid konjunkturnedgångar. Den känsligheten kan bli extra påtaglig när krisen slår till. Det bör skolpolitikerna betänka.
