Vår aktivitetsnivå som barn är viktig för våra vanor som vuxna. Att det blir en självklarhet under uppväxten att gå eller cykla till skolan, att leka utomhus med hunden, på studsmattan eller lekplatsen och att man följer med sina föräldrar ut på promenader på helgerna grundlägger goda vanor för resten av livet. Fetma och dess följdsjukdomar är bara en av alla följder man riskerar av att vara orörlig. Den mest framgångsrika metoden för att undvika den ohälsa som det för med sig är att förebygga en stillasittande livsstil. Men dessa måste också få plats i ett sammanhang, i en vardag som skapas av hela samhället där aktiviteten blir naturlig.
Att det här är viktigt, och skört, fick vi ett exempel i veckan när det kom nya rön från de senaste två turbulenta åren, och dess följder för barns hälsa. En ny nationell undersökning som ännu inte är helt färdigställd men som Ekot rapporterar om (25/10) visar att övervikten hos landets 4-åringar för första gången på flera år har ökat. Enligt reportaget handlar det om "en betydande ökning i de flesta av landets regioner". Sedan tidigare vet vi att regioner som Värmland och Sörmland varit bland de som haft störst utmaningar. Före pandemin var 11 procent av 4-åringarna överviktiga, nu tycks det vara minst ett par procentenheter fler.
De nya omständigheter som många barnfamiljer fått leva med under pandemin, där ungdomsidrotten blev inställd, lekland fick hålla stängt och skolundervisning delvis skett på distans har gett följder i alla åldrar. Om arenor för barns rörelse saknas och fler familjer har suttit hemma utan att umgås med andra så har många barn också lekt och rört på sig mindre.
Det visar på vikten av aktivitet för barn och unga. En rad olika forskningsstudier har påvisat samband mellan rörlighet och, inte bara bättre hälsa, utan även sådant som förbättrad kognitiv förmåga.
Vi vet att fysisk aktivitet är oerhört viktigt för hälsan för barn och unga, och vi kan se konkreta negativa effekter för hela befolkningen i perioder då vi rör oss mindre. Det har fått många debattörer att kräva mer gymnastik i skolan för att generellt motverka stillasittandet. Att ha mer av just ämnet skolgymnastik är dock inget Alexanderhugg för att lösa problemen. Skolan är en komplex plats för många barn, där de sociala relationerna påverkar tillvaron såväl som ämnena i sig. För många unga är just skolgymnastiken en plåga, sorgligt nog kanske mest för dem som skulle behöva fysisk aktivitet som mest. Som de som har problem med utanförskap och dåligt självförtroende.
Slutsatsen är, förutom att det är viktigt att i så hög grad som möjligt se till att ungas vardag inte påverkas för mycket vid kriser som pandemin, att vi inte bara kan överlåta till skolan att lösa problemen med barn och ungas stillasittande. Istället måste mer uppmuntran och tillfällen till rörelse komma både från barnens familjer och från samhällsplaneringen i stort. Inga nya bostadsområden borde få planeras utan möjligheter att cykla till skolan, med parker och lekplatser. Menar vi allvar med att vi vill se dagens unga röra på sig mer måste vi också hjälpas åt att skapa möjligheter för dem att göra det.
