Solviksskolan grundades på 1980-talet och utgår från Waldorfpedagogik, som i sin tur är baserad på antroposofen Rudolf Steiners världsbild och människosyn som lägger stor vikt vid människans tankemässiga, känslomässiga och viljemässiga utveckling.
Parallellt med den lagstadgade läroplan som alla skolor i Sverige måste följa, har Waldorfskolorna en egen kursplan med namnet "En väg till frihet".
Den alternativa pedagogiken på Solviksskolan visar sig dock ha lett till allt annat än frihet för en stor del av de tidigare eleverna. Tvärtom har deras skoltid låst fast dem i ett utanförskap och skapat fler svårigheter än möjligheter.
I dokumentären vittnar personer som gått på skolan om hur de inte fick läsa en enda bok under hela skoltiden. Nästan allt ansvar för lärande lades på eleverna som uppmanades att vara kreativa och ägna sig åt allt annat än traditionellt skolarbete.
En av skolans grundare, Pär Ahlbom, är tydlig med vilken vision de vuxna hade och vilken syn på undervisning som rått på skolan: "Vanlig undervisning är livsfarlig. Massa datum med olika krig och sådant. Fullständig skit bara. Det är ju dressyr, för helvete", säger han i dokumentären.
När de barn som gick på Solviksskolan under 1980- och 90-talen kom ut i verkligheten kraschade de i många fall rakt in i en vägg. De saknade ofta baskunskaper som andra människor har. Att varken kunna huvudräkning eller skriva ordentligt gör det svårt att få ett arbete och hantera vuxenlivets vardag.
Det ideologiska experiment som barnen utsatts för är ett gigantiskt svek. Ändå kunde det ske mitt i ett Sverige där alla barns rätt till en god utbildning är lagstadgad. När myndigheterna kom för att inspektera att skolan följde gällande regelverk spelade man teater och det fanns en stolthet hos lärarkollegiet över att kunna lura staten.
Det som skett på Solviksskolan och som skildras i Lakes dokumentärserie är hemskt. Men det är långt ifrån unikt. Det finns i dag i Sverige relativt många fristående skolor som vilar på ideologisk och religiös grund.
Många av dem gör ett utmärkt jobb och lever upp till de kvalitetskrav som råder för alla skolor i Sverige. Diversiteten är i sig också en god sak. Den låter elever med olika behov och önskemål söka sig en skola med profil som passar dem och till att skolutvecklingen inte stagnerar.
Men med jämna mellanrum avslöjas också hur skolor där huvudmännen har andra drivkrafter än att bara följa den svenska läroplanen. Skolor som missköter sitt uppdrag, struntar i den jämställda, fritänkande värdegrund som ska prägla skolan och förnekar barnen undervisning i vissa ämnen.
Verktygen för att förhindra och stoppa sådant måste bli skarpare än de är i dag. Det behövs fler oannonserade myndighetskontroller, centralt rättade nationella prov och större möjligheter att stänga skolor som inte följer skollagen. Barndomen går inte i repris och inga unga förtjänar att likt Solviksbarnen som vuxna upptäcka att de inte bara svikits av sina lärare och föräldrar, utan också av samhället.
