Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Skogens drottning? Bild: Paul Kleiven

Skogens konung fortsätter att fascinera

Vår syn på älgen kan säga mer om vår samtid än vad man kanske kunde tro.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

”Älgar vi minns”. Det är rubriken på ett inslag från SVT Halland. Det vittnar onekligen om att djuret ifråga har en speciell status när public service väljer att publicera en hel liten kavalkad av älgrelaterade filmsnuttar. De handlar förstås mest om möten mellan älg och människa, som också ofta, men inte alltid, utfaller till älgens nackdel. Bland de älgar som behövt avlivas efter att de kommit in i byggnader, fastnat i fönster eller till och med simmat omkring i Göteborg, så finns också de som räddats till livet, till exempel efter att olovandes tagit sig ner i en swimmingpool.

Vår relation till skogens konung går mycket långt tillbaka. En av de tidigaste skildringarna av älgen har vi faktiskt från Julius Caesar. I sin De bello gallico (Om det galliska kriget), där Caesar mest beskriver sina bravader och militära framgångar, finns också en hel del information om för romarna främmande folk, och djur. Det visar sig däremot ganska snabbt att Caesar själv aldrig kan ha sett så mycket som skymten av någon älg.

Dessa ”alces” (fortfarande latin för älgsläktet) beskrivs som stengetter av något större format. Med små knölar istället för horn och, mest intressant, utan några leder i benen. De kan följaktligen inte lägga sig ner, berättar Caesar, och trillar de omkull så kommer de inte upp. De är också så de germanska folken jagar dem, de underminerar de träd älgarna har som sovplatser så att de faller omkull när de lutar sig mot dem. Som så många andra verkar Caesar fallit för frestelsen att inte dubbelkolla en bra historia.

I Sverige var älgjakten, en idag folklig sysselsättning, länge ett privilegium reserverat för ett fåtal. Efter att Gustav III så avreglerat jakten, som då varit förbehållen adeln, blev älgen så gott som utrota under det tidiga 1800-talet. Samtidigt började dock flera samhällsförändringar redan bädda för älgens återkomst. Det kraftigt minskade skogsbetet innebar att älgen inte behövde konkurrera med tamboskap i samma utsträckning, och det modernare skogsbruket visade sig också skapa mycket gynnsamma miljöer.

Idag är stammen åter igen mycket livskraftig, även om den är något mindre än under rekordåren på 80-talet. Jakt är idag fortsatt ett stort svenskt intresse. De senare åren har visserligen något färre löst jaktkort än tidigare, men samtidigt fortsätter andelen kvinnliga jägare att öka och jaktintresset sprider sig till nya målgrupper.

Samtidigt pyr det på sina håll ett aggressivt motstånd. Under året har det rapporterats om flera sabotage riktade mot jakttorn. Vissa har rätt och slätt sågats ner medan vissa missdådare verkar inspirerats av Caesars germaner, och sågar bara nästan ner tornen så att de ska falla ihop när någon klättrar upp i dem. Rena fällor med andra ord. Bakom attentaten verkar nätverket ”Hunt Saboteures Sweden” stå. En av organisationens förgrundsgestalter har precis överklagat en dom i Varberg tingsrätt, där han fällts för misshandel, olaga hot, hemfridsbrott och ofredande vid en manifestation mot en minkfarm norr om Falkenberg.

Överlag verkar ändå älgjakten alltjämt åtnjuta stor popularitet. Älgköttet står sig väl när det kommer till miljövänlighet och att hålla stammen under kontroll är fortfarande viktigt, inte minst med viltolyckorna i åtanke. Det verkar som att vår syn på älgen speglar vår samtid i högre grad än vad man kanske väntar sig, av ett ovanligt stort partåigt hovdjur.