Ledare 10/7. Den nya regeringen bjöd inte på några överraskningar, alls. Stefan Löfven ställer upp precis samma lag som innan avgången och kör på i samma hjulspår. Som om inget hade hänt. Det är kanske också det man vill signalera, fullständig kontinuitet. En regering som återkommer så snabbt och i så likartad form att det framstår som oklart om den någonsin överhuvudtaget fallit.
Men, man ska inte vara orättvis, några smärre finjusteringar har ägt rum, även om de i sig var resultat av regeringskrisen.
Jennie Nilsson återtar inte sin landsbygdsministerportfölj, utan får nöja sig med att representera Halland som riksdagsledamot mandatperioden ut. Detta kan verka lite ogint, eftersom det var Nilsson som till slut fick bli regeringens räddare i nöden, som genom sin avgång kunde återta sitt riksdagsmandat och säkra den avgörande rösten i statsministeromröstningen.
Men detta offer kommer nog rörelsen inte att glömma. Socialdemokratins problem är inte att den är snål med att belöna lång och trogen tjänst. Det hade också sett lite väl kallblodigt ut, att så fort regeringen tillträtt återigen, åtminstone i närtid, göra sig ett mandat kort.
Landsbygdsportföljen hamnar nu i stället på näringsminister Ibrahim Baylans bord. I andra fall hade detta varit en medial ickefråga, men eftersom den täcker frågor rörande både skog och strandskydd har den förvandlats till en synnerligen het potatis.
Det är alltså Baylan som är satt att tillgodose Centerpartiets krav på stärkt äganderätt för skogsägare och större möjligheter att bygga vid sjöar och åar, med Miljöpartiets krav på det motsatta.
Om uppgiften verkar honom ansträngande så röjer han det inte. Ibrahim Baylan är en sådan politiker som fortfarande beskriver problem som utmaningar och han verkar ta sig an uppdraget med ett självförtroende som sällan ses hos andra än pragmatiska socialdemokratiska utan några större ideologiska skrupler.
Det främsta exemplaret av den typen är naturligtvis regeringschefen själv. Kompromissen är målet, förhandlingen är mödan värd och den ideologiska kompassen är undanstoppad långt ner i byrålådan.
Den förutvarande, och nuvarande, finansministern, Magdalena Andersson, som i sammanhanget brukar försöka vara iallafall lite stridbar, varnade för de fruktansvärda konsekvenserna av om oppositionen skulle bryta mot budgetpraxis. Ett sådant brott är en svår försyndelse. Ja alltså, när andra gör det.
Alla frågor om budgeten besvarades annars i princip med "det tar vi i höst". Löfven fortsätter alltså att modellera sin politik inte efter Tage Erlander, inte efter Olof Palme utan efter Quintus Fabius Maximus (med tillnamnet Cunctator, "fördröjaren"), den romerske fältherren känd för att aldrig möta fienden i direkt konfrontation utan genom att dra sig undan, fördröja och undvika tills motståndaren helt enkelt nötts ned.
