Så här knappa veckan innan valdagen duggar partiledardebatterna, intervjuerna och utfrågningarna tätt. Förutom att partiledarnas många mediala framträdanden ger landets alla statsvetare och ”retorikexperter” något att göra så utgör de faktiskt också en alldeles utmärkt konsumentupplysning. Om man som väljare följer debatterna skapar man sig inte endast en bild över vilken politik som partierna faktiskt driver, men också en bild av vilken politik de helst vill slippa tala om för dig att de driver. Onsdagens partiledardebatt i Sveriges Radio blev inget undantag.
Det var Liberalernas partiledare Jan Björklund som stod för debattens avmaskning. Han ställde Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson mot väggen och uttryckte sin personliga häpnad över att Åkesson i en tidigare intervju under dagen hade svarat ”pass” på frågan ”Putin eller Macron?”. Björklund pressade under debatten Åkesson ytterligare, förgäves. Det blev klart att Sverigedemokraternas partiledare inte hade för avsikt att lämna tydligt besked heller denna gång.
En ordväxling som inte varande mer än en minut riktade strålkastaren mot ett av Sverigedemokraternas stora problem, vurmandet för Vladimir Putin och hans totalitära Ryssland. Att partiledaren för Sveriges andra största parti vägrar föredra presidenten för en av världens största och mest framgångsrika demokratier framför presidenten för en nära inpå totalitär stat är minst sagt skrämmande. Ryssland la sig i Economists senaste demokratiindex på 135:e plats, strax efter länder som Egypten Kuwait och Kuba. Putin har under sin mandatperiod förföljt sina meningsmotståndare, begränsat medborgarnas yttrandefrihet, inskränkt pressfriheten, riggat valen, stängt Rysslands gränser mot omvärlden och angripit sina grannländer. Åkessons rysslandsromans visar att en röst på Sverigedemokraterna inte bara är en röst för en annan politik, det är en röst för ett helt annat system.
Det första systemet är det liberala. Det där pressen är fri, föreningsfriheten frodas och de internationella samarbetena med handel, ekonomi, miljö och försvar är en fundamental grundbult i nationens maskineri. Det vill säga, det liberala och demokratiska system som skapat Sverige och Europa det välstånd och den trygghet som inte återfinns någon annan stans i världen.
Det andra är det auktoritära, det nationalistiska. Det som förtrycker sitt folk, där det fria ordet stryps, meningsmotståndarna försvinner och demokratin sakta vittras sönder med hänvisning till vikten av den ”nationella sammanhållningen”.
Det ska understrykas att uttalandet i SR inte är första gången Sverigedemokraterna uttryckt sin rysslandsromans öppet. I Europaparlamentet har SD konsekvent motarbetat alla fördömanden av annekteringen av Krim, försök till att hindra rysk desinformation, sanktioner mot landet och samarbeten med Ukraina. Under denna mandatperiod har det även framkommit att SD:s tidigare anställda gjort minst sagt skumma affärer med en dömd rysk affärsman och att SD bjudit in Putinvänliga partier till sin ”alternativa Nobelfest”. Partiet är dessutom emot ett NATO-medlemskap.
Ryssland samarbetar öppet med främlingsfientliga och populistiska partier runt om i EU, exempelvis Fidesz i Ungern, Frihetspartiet i Nederländerna och Front National i Frankrike. Samtliga partiers agenda består av att sluta länderna mot omvärlden, driva nationalistisk politik och dra sig bort från EU – alla saker som Ryssland och Putin gynnas av.
Det är ingen slump att Putin vill dra ett parti som Sverigedemokraterna till sig. Och han lyckas. Åkesson däremot verkar för förälskad för att inse att romansen utgör ett säkerhetshot mot Sverige.
