Ledare 5/6. Igår presenterade Konstitutionsutskottet sin så kallade vårgranskning vid en pressträff i Riksdagen. KU:s ordförande Karin Enström (M) poängterade att man kunde göra utlåtandet ”helt utan reservationer” och verkade på det hela taget mycket nöjd med den till synes enade fronten.
Det ärende som kom att spela huvudrollen var som väntat socialförsäkringsminister Annika Strandhälls entledigande av Försäkringskassans dåvarande generaldirektör Ann-Marie Begler. Strandhäll har anklagats för att Beglers avsked i april förra året ska ha haft politiska motiv. Turerna har sedan dess varit många; nu senast den misstroendeomröstning i riksdagen som med knapp marginal misslyckades att samla en majoritet mot Strandhäll.
KU slog fast att Strandhäll lämnat information som varit ”delvis missvisande” och kritiserade hennes undermåliga kommunikation och dokumentation i samband med att Begler entledigades.
När Enström ombads förtydliga hur detta uttalande egentligen skulle förstås slog hon fast att kritiken mot Strandhäll var allvarlig. Det är nog signifikant för de kompromisser som ligger bakom att ett förtydligande krävdes efter nära 30 minuter av pressträffen. KU:s vice ordförande Hans Ekström (S) ställde, föga förvånande, inte upp på den beskrivningen men erkände att Strandhälls agerande hade brister.
Skuldfrågan blir allt jämnt höljd i dunkel, just på grund av den bristande dokumentationen. Ett missförstånd är inte en lögn. Nog måste man kunna avkräva en minister tillräcklig förmåga att undvika den här graden av förvirring. Det förblir en besvärande situation där statsrådets agerande snarast kan förklaras med antingen en dold agenda eller vanlig hederlig inkompetens.
Entledigandet av Ann-Marie Begler kom att överskugga mycket av KU:s övriga granskning. Utrikesdepartementets underlåtenhet att lämna ut offentliga handlingar rörande den svenska kandidaturen till FN:s säkerhetsråd ådrog sig också välförtjänt kritik. En kandidatur som bland annat innefattade bjudresor för FN-ambassadörer, betalda med biståndspengar som slussats från Sida via den nominellt oberoende Dag Hammarskjölds minnesfond.
Utrikesminister Margot Wallström (S) och Utrikesdepartementet har fallerat vad gäller transparens och underlåtit att lämna ut handlingar om kostnaden för Sveriges kampanj för en plats i säkerhetsrådet.
Vikten av korrekt dokumentation och att kunna lämna ut de offentliga handlingar som efterfrågas kan verka trivial, en teknikalitet som motståndarsidan använder för att göra poäng i det aldrig avstannande politiska spelet. Men ytterst handlar båda dessa fall om att värna offentlighetsprincipen, den del av Tryckfrihetsförordningen som ger medborgarna rätt granska makten. En hörnsten i det demokratiska bygget som det mycket farligt att rucka på.
