Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Katarina Erlingson: Samhällsklimatet behöver bli mer prestigelöst

Ledarkrönika 28/12. Alldeles för många spaltmeter ägnas åt coronapandemin. Det är förstås viktigt att lösa denna allvarliga sjukdom och dess spridning, men vi borde passa på nu och fundera över samhällsklimatet i stort.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

STOCKHOLM 20201011 Sveriges partiledare uppställda inför söndagens debatt i SVT Agenda. Från vänster: Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven (S), Miljöpartiets språkrör Per Bolund (MP), Centerpartiets partiledare Annie Lööf (C), Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni (L), Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch (KD),Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt (V), Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson (SD) och Moderaternas partiledare Ulf Kristersson. Foto: Jessica Gow / TT kod 10070 Bild: Jessica Gow
STOCKHOLM 20201011 Sveriges partiledare uppställda inför söndagens debatt i SVT Agenda. Från vänster: Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven (S), Miljöpartiets språkrör Per Bolund (MP), Centerpartiets partiledare Annie Lööf (C), Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni (L), Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch (KD),Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt (V), Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson (SD) och Moderaternas partiledare Ulf Kristersson. Foto: Jessica Gow / TT kod 10070 Bild: Jessica Gow

Det var länge sen det fanns något samförståndsklimat i Sverige, förutom i våras när det rådde någon sorts borgfred på grund av pandemin. Men det finns stora samhällsproblem som borde göras något åt, i breda uppgörelser. Då tänker jag inte i första hand på migrationsfrågor och brottslighet som partierna till höger har fått på hjärnan som de enda problemen som behöver lösas. Skola, vård och omsorg är de områden som borde bli föremål för en ordentlig översyn.

Det är också kring dessa områden som det kan vara svårast, eftersom partierna till vänster i princip låst fast sig vid att det bara är offentligt drivna och finansierade verksamheter som kan sköta välfärden. Socialdemokraterna är tidvis positiva till privatdrivna enheter, men tongångarna just nu är att privat är dåligt.

Bristerna i äldreomsorgen har visat sig tydliga under pandemin så där borde det finnas möjligheter att frågan kan diskuteras öppet. Det finns stora brister i hur sjukvården organiseras och fungerar, men där har ingen på allvar vågat ta upp en diskussion om systemförändring. Kanske av respekt för den hårt arbetande personalen, men det är nu det borde finnas en viktig diskussion kring systemfelen i sjukvården.

Inom skolan har det också synts tendenser till en debatt kring organisationsfrågan. Men liksom kring äldreomsorgen vill socialdemokrater och vänsterpartister gärna slänga in funderingar kring vinster i välfärden och ifrågasätter privatdrivna friskolor. Det finns många frågor att fundera över och kanske orkar politikerna inte ta tag i dessa som läget är nu, men när bristerna är blottlagda är det väl hög tid att försöka göra något?

Det får inte vara så lätt som att kasta vinster i välfärden i huvudet på varann, eller om vem som ska få driva enheter eller inte. Problemet är att alla partier, och därmed oftast deras representanter, är hårt bundna vid en ståndpunkt redan innan man satt sig vid förhandlingsbordet. Prestige är den värsta egenskapen för att motverka påverkan av samhället i en positiv riktning. Dagens debattklimat är mer polariserat än någonsin och hur vi ska komma ur det är en gåta.

Det kommer att kräva politiker som är prestigelösa och modiga, men det politiska systemet som det fungerar idag motverkar förekomsten av sådana politiker. Att vinna val blir det viktigaste och då tänker partistrategerna kortsiktigt. Då blir det enklare att diskutera kortsiktiga lösningar på svåra problem, då sjunker man gärna djupare ner i detaljfrågor som egentligen inte betyder så mycket.

Debattklimatet är så polariserat att det närmar sig löjlighetens gräns. Partier och politiker som för bara några år sedan kändes rimliga och kloka är plötsligt som förbytta. Forna allianskamrater är just forna och en ny allianskonstellation ter sig tyvärr nästan utopisk. Hur många år kan det dröja till nästa gång vi ser en renodlad borgerlig regering med liberal tyngdpunkt. Bildandet av den digitala dagstidningen Bulletin med tydlig nykonservativ prägel är väl ett tecken i tiden och frågan är hur Bulletin ska förändra debatten. I ytterligare polariserande riktning är en rimlig farhåga.

Min önskan inför det nya året är inte bara att coronapandemin ska försvagas och försvinna, den är också att det politiska klimatet ska bli öppnare och mer prestigelöst.

I skrivande stund känns det som en utopi, men jag är ändå optimistiskt lagd. Jag ser idag ingen tillräckligt tydlig och prestigelös ledare, men någon vågar kanske stiga fram. De vanliga parlamentariska utredningarna behöver förändras så att skyttegravarna kan försvinna och nya frågor kan ställas:

”Vi behöver göra om välfärden så att den fungerar även för våra barn och barnbarn. Om vi tänker förutsättningslöst, hur ska vi organisera äldreomsorgen/skolan/sjukvården då? Med fokus på finansiering, driftform och innehåll.”

Framför allt måste den det berör – patienten, eleven, den gamla - sättas i centrum. Det vore en dröm om vi kunde ha en sån prestigelös diskussion kring framtidens viktiga välfärdsfrågor. Utredningens direktiv borde enbart vara att tänka nytt och prestigelöst, ingen detaljstyrning i övrigt. Önska kan man väl få göra?!