I lördags konfronterade Expressen Sverigedemokraternas toppkandidat till europaparlamentet Peter Lundgren med en inspelning. I inspelningen framkommer att Lundgren under ett partievent förra året tafsat på en kvinnlig partikollega, då han tryckt upp sina händer under hennes tröja och dragit i hennes underkläder. På bandet hörs partiets sittande parlamentariker och fjärdenamn Kristina Winberg tala med kvinnan om händelsen, där Winberg tröstar den upprörda kvinnan. Samtalet ska ha spelats in av Winberg bara någon dag efter övergreppet.
Ett dygn efter Expressens konfrontation av Lundgren meddelade Sverigedemokraterna att man stryker Winberg från sin lista samt utesluter henne ur partiet. Enligt partiet ska skälen vara att Winberg ”givit prov på klandervärt och omdömeslöst uppförande” och att hon ”uttryckt sig hotfullt i förhållande till partiet, samt agerat i det dolda för att skada partiets anseende där hon konspirerat för att smutskasta partikamrater med hjälp av media”. På måndagsförmiddagen gick Jimmie Åkesson ut och förklarade fullt förtroende för Peter Lundgren.
Då Expressen fått tillgång till banden genom Winberg hamnade debatten snabbt i hur Sverigedemokraterna kunde understå sig att behålla den man som begått ett sexuellt ofredande, men sparka den kvinna som slagit larm om det. Och javisst, det är en högst berättigad fråga. När konfronterad om händelsen svarade Lundgren nämligen ”Jag vet att jag la handen på hennes bröst, men inte med avsikt att det skulle hända något. Inte ett dugg”. För att vet ju alla att ett sexuellt ofredande inte gills, såvida det inte ledde till att man fick ligga? Att Sverigedemokraterna låter en person som inte bara har begått ett sexuellt ofredande men även står för en sådan kvinnosyn toppa sin lista påvisar – återigen – att de inte är ett parti som alla andra.
Ändock är det felaktigt att upphöja Kristina Winberg till en oskyldig och heroisk hjältinna som slängts under bussen av ett snubb-parti. För så är det inte. Winberg visste, likt många av sina partikamrater, vad som hade hänt på den där festen för ett och ett halvt år sedan. Hon befann sig i samma rum, och samtalet med kvinnan spelades in bara någon dag efter händelsen. Winberg har alltså hållit på detta inspelade material i över ett och ett halvt år och väljer först nu att ge det till pressen – en vecka innan valdagen.
Hade Winberg haft för faktiskt avsikt att stå upp för sin partikollega, och för kvinnor, skulle hon redan i anslutning till händelsen anmält Peter Lundgren till partiledningen eller gått till media. Det gjorde hon inte, utan är villig att göra det först nu. Anledningen varför återfinns i Sverigedemokraternas pressmeddelande och de återkommande konflikter hon haft med partiet, till följd av vilka hon blev nerpetad till plats fyra på listan. Detta är alltså inte annat än en personlig vendetta förklädd till kvinnokamp, och det är minst sagt ett fult spektakel att beskåda.
Det finns inte bara en skurk i denna akt, utan tre. Peter Lundgren begår ett brott. Kristina Winberg försöker utnyttja detta för egen vinning. Sverigedemokraterna anser det viktigare att stänga av Winberg än Lundgren. Och skurkar borde varken sitta i europaparlamentet eller i Sveriges riksdag.
