Sämre, men oförtjänt gott

Hallandsval. Hur kan väljare som drivs av politisk misstro välja det minst pålitliga alternativet?

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS

Ledare 13/9. De står med varsin flaska bubbel i handen, Olle Hällnäs och Erik Hellsborn. Valnattssiffrorna har visat att partiet, trots internt sönderfall, har gått framåt även lokalt. Dock inte mycket nog att förändra läget i fullmäktige. I HN spekulerar toppkandidat Hällnäs om sina begränsade möjligheter till inflytande.

– Jag tror det kommer att luckras upp framöver, säger han.

Hällnäs tycks se en framtid där han blir betraktad som vilken samtalspartner som helst. En realistisk vision för en företrädare som vi inte ens vet om han kommer sitta kvar nästa år? Knappast.

Det har ju, de facto, inte ens gått ett halvår sedan SD Varbergs tidigare framträdande ledare lämnade partiet efter en rad infekterade bråk inom SD Halland. Istället krokade Andreas Feymark arm med den ur SD uteslutne Kasselstrand, och dennes AFS. Det blev fiasko i röstetal.

ANNONS

Att de ständiga konflikterna bidragit till att SD Halland gör ett avsevärt sämre valt lokalt än på riksnivå är lätt att räkna ut. Givet hur rörigt det har varit, är det svårt att förstå att ens de mest missnöjda av väljare har kunnat se SD som ett alternativ. Uteslutningar har följts av av fler uteslutningar efter avslöjanden om islamofobi, Putinvurm, nazisthyllningar med mera. För att inte tala om partiandan. Den har fått NyDemokrati modell 1994 (då partiet föll samman) att framstå som ett under av kamratskap.

Minns ni när Jimmie Åkessons svärmor tog time-out från riksdagen 2015 efter att ha tröttnat på en ”otäck hierarki och på att man (partikamraterna) pratar skit om varandra hela tiden, kallar varandra för muppar, idioter och skitmänniskor”. Lägg till ”apor”, ”nazister” och ”diktator” och det känns som en ganska rättvisande beskrivning av hur det har sett ut i Halland under hela mandatperioden. Sverigedemokraternas värsta fiende är helt enkelt en annan sverigedemokrat.

Ändå lockar de oförtjänt många väljare.

”Jag är ingen rasist. Jag brukade rösta på sossarna. Men jag har gett upp det. Jag litar inte på dem. Man kan inte lita på något av de gamla partierna. Kolla bara på hur äldrevården förfaller...” - är en typisk förklaring.

ANNONS

Med andra ord är mångas röst på SD inte en förtroendegest utan en misstroendedemonstration mot andra. Samtidigt trotsar gesten all logik. Väljarna ratar alltså sina gamla favoriter till förmån för ett gäng bråkmakare, SD-politiker som knappt kan sy ihop en budget och som bevisligen har en tvivelaktig agenda.

Statsvetenskapliga forskare, som analyserar väljarströmmar, konstaterar också att det finns ett tydligt samband mellan SD och låg utbildningsnivå. Men det i åtanke bör SD:s framgångar också ses som ett misslyckande för skolan – både i går och i dag. I flera skolval, där eleverna borde kunna förväntas ha pinfärsk koll på demokrati- och människorättsfrågor, har SD fått oväntat starkt stöd. Rektorn för en skola med oväntat SD-vänlig elevsammansättning konstaterar självkritiskt följande i HN.

– Vi kommer att jobba med värdegrundfrågor framöver och trycka på allas lika värde.

Röstmönstren ger dessutom en tydlig fingervisning om att SD är särskilt stort i distrikt där väljarna känner sig förbisedda och förfördelade. Det är också en missnöjessignal att fånga upp och agera på. Att hålla samman stad och land är en angelägenhet för alla partier i Halland.

ANNONS