Bengt Eliasson: Risken överhängande för ny rätts- och beslutspraxis

Denna vecka skriver jag krönika från covid-karantänen. Jobbigt och tråkigt att vara sjuk naturligtvis, men även nyttigt. Jag får inte gå ut, inte träffa någon och så vidare. Det får mig att tänka och kanske ännu mer förstå.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

ANNONS

För två veckor sedan träffade jag en kvinna i min ålder som är så gott som blind, som fick neddragen ledsagning från 20 timmar per månad till fyra timmar med motiveringen att hon kan gå själv, har ledarhund och i övrigt är en aktiv person. Men hon kan till exempel inte hitta i stora köpcentret eller uppfatta den omgivande miljön som är ett måste för att kunna ta sig fram, inte minst då hennes omgivande kvarter just nu är en enda stor byggarbetsplats. Nu hotas även hennes färdtjänst både för arbets- och för fritidsresorna.

Vilmer Bäckman är 21 år och blind. Trots att han har allvarliga svårigheter att resa med den allmänna kollektivtrafiken, och hans syncentral medgett att det i vissa fall är förenat med livsfara, har Region Stockholm nekat honom färdtjänsttillstånd. Vilmer överklagade avslaget till förvaltningsrätten som påstod att det inte var uteslutet att han skulle kunna lära sig alla sträckor utantill. Nu har ärendet nått hela vägen upp till Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, som nekade Vilmer prövningstillstånd. HFD kommer alltså inte att ta upp fallet.

ANNONS

Detta har redan fått konsekvenser. En rad kommuner och några regioner har tagit det som intäkt för att avslå ansökningar eller dra in ledsagning och färdtjänsttillstånd. I landet finns tusentals synskadade och blinda som i och med beslutet i HFD riskerar att bli av med sina färdtjänsttillstånd och samtidigt pressas av indragningar inom ledsagningen. Jag har också fått till mig fall där andra med andra funktionsvariationer nu prövas med hänvisning till denna dom. Risken är alltså överhängande för att en ny rätts- och beslutspraxis snabbt växer fram. Då måste lagen ändras och förtydligas, men regeringen tvekar och vill vänta.

Ledsagning är en rättighet och möjlighet att kunna leva sitt liv lite friare efter sina egna förutsättningar. Färdtjänsten likaså. Det handlar till exempel om att kunna uträtta livsnödvändiga ärenden, leva hälsosamt eller följa sina barn till förskolan. Att få denna rätt, denna möjlighet inskränkt eller förvägrad är ett grovt ingrepp i den personliga friheten. Jag tror de flesta av oss kan sätta oss in i situationen bättre nu efter två år av varierande frihetsinskränkningar som drabbar oss alla i pandemins spår. Många blir tvungna att bortprioritera sådant som att motionera, köpa en ny jacka eller fika på stan, gå på konsert eller ta en promenad. Vissa av oss är under kortare perioder i karantän som jag. Men för andra livslångt på grund av stat och kommuners inskränkningar.

ANNONS

Att få sin tillvaro inskränkt genom beslut om neddragning, eller rädslan för att själv snart drabbas, innebär en väldig stressad livssituation för en människa som är helt eller delvis beroende av ett stöd av en annan person.

Något att tänka på när vi talar om att öppna upp samhället igen och återgå till en normal vardag. Gäller det alla?

ANNONS