Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Children ride in the back of a truck that is part of a convoy evacuating hundreds out of the last territory held by Islamic State militants, in Baghouz, eastern Syria, Bild: Felipe Dana

Regeringen måste hjälpa de svenska barnen i Syrien hem

Svårt sjuka, undernärda och rädda. Många föräldralösa. Avskyn gentemot de svenska IS-terroristerna och deras illdåd får inte utsträckas till barnen.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

”De är födda av människor som vänt Danmark ryggen, och därför ska de inte tillhöra Danmark”. Så sa den danske integrationsministern Inger Støjberg till DR i slutet av mars, efter att den danska regeringen tillsammans med Dansk Folkeparti presenterat sin senast lagskärpning mot terrorbrott. Lagskärpningen innebär att barn födda utomlands till danska IS-terrorister inte kommer att inneha danskt medborgarskap.

I den svenska debatten har, tack och lov, sådana extrema tongångar inte fått större gehör. Förståelsen för att skulden för de monstrositeter IS-terroristerna utfört inte automatiskt delas eller nedärvs till deras barn verkar de flesta politiker vara överens om. Dock har det inte sagts mycket mer än så. Statsminister Stefan Löfvén uttalade i Agenda (24/4) att regeringen inte hade för vilja eller avsikt att hjälpa de svenska IS-terroristerna tillbaka, men när det kommer till de svenska barn som just nu finns i Syrien har statsministern inga besked att ge. ”Det är en komplicerad situation där vi, utrikesdepartementet, inte har någon möjlighet att agera i det här området”.

För barnen är detta en dödsdom. Idag befinner sig enligt SÄPO ca 80 svenska barn i syriska fångläger, de allra flesta i ett uppsamlingsläger i anknytning till staden al-Hol. Lägret husar ca 80’000 människor, varav 194 barn enligt syriska människorättsorganisationer hittills har dött. Barnen, särskilt de allra minsta, är oerhört sårbara för de sjukdomar som sprider sig som löpeld genom det trånga lägret. Hygienen är obefintlig, maten knapp, läkare och medicin är näst intill omöjliga att få tag på. Barn rapporteras ligga i ständig feber, diarré och många med livshotade undernäring.

De svenska barnen är inte mer eller mindre oskyldiga än några andra barn. Alla har de gemensamt att deras föräldrar ryckte dem från allt de kände till, och tog dem till helvetet på jorden. Skillnaden mellan de svenska barnen och de andra är dock att de är våra medborgare. Som medborgare har de en rättighet att återvända till Sverige, även om den svenska staten inte har någon skyldighet att hjälpa dem återvända.

Allt handlar dock inte om skyldighet, utan om vilja. Och viljan saknas uppenbarligen hos den svenska regeringen idag, vilket inte är annat än ett djupt beklagligt och rent inhumant agerande. Dessa barn har ingen skuld i vad som hänt dem, och många har familj och släkt som älskar och vill ta hand om dem. Så sent som igår uttalade sig den svensk/norske IS-terroristen Mikael Skråmos svärfar Patricio Galves från Syrien, dit han rest för att hitta sina sju barnbarn. Han hade lokaliserat sitt yngsta, en knappt ett år gammal dotterson, djupt undernärd och svårt sjuk. Men någon hjälp att få hem den lille till Sverige får inte Galves.

För att Sverige ska kunna ta emot dessa barn krävs dokumentation som styrker att barnet har anknytning till en förälder med svenskt medborgarskap. Denna dokumentation måste sedan uppvisas för en svensk utlandsmyndighet, exempelvis en ambassad, som i sin tur kan hjälpa barnet hem. I fallet med de barn som fötts i Syrien saknas sådan dokumentation, vilket gör att ambassaden i sin tur inte kan begära att Skatteverket utfärdar ett så kallat tillfälligt samordningsnummer som möjliggör för barnet att resa hem.

Det regeringen kunde gjort om det fanns en vilja att hämta hem barnen hade varit att först och främst uttala detta, vilket hade kunnat möjliggöra för såväl släktingar som för svenska myndigheter att omhänderta, och tvångsomhänderta, dem i de syriska flyktinglägren. Vid avsaknad av dokumentation kan DNA-prov, som idag är en mycket okomplicerad procedur, användas för att fastställa släktskap.

Tystheten från den svenska regeringen angående dessa 80 barns öde är inhumant och skrämmande. Som vuxna människor är det vår plikt att hjälpa dem den långa vägen tillbaka till Sverige och rehabilitering. En förälders misstag och skuld kan aldrig ärvas av ett barn. Som det civiliserade samhälle vi anser oss vara kan vi inte lämna de som aldrig hade en chans att freda sig mot vuxnas ondska att dö en lidelsefull och ensam död.