Regeringen hycklar när de efterfrågar samförstånd

Ledare 13/1. Snön faller och kylan är påtaglig. Under måndagen inleddes Folk och Försvars årliga rikskonferens i traditionsenlig vinterskrud, men denna gång i Stockholm och via videolänk. Scenbytet innebär emellertid inte att försvarspolitiken hamnat i skuggan, tvärtom om vi ska tro regeringens uttalanden om en svensk Nato-option.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS
|
STOCKHOLM 2021011
Utrikesminister Ann Linde inledningstalar på Folk och försvars digital rikskonferens i Stockholm.
Foto: Jessica Gow / TT kod 10070
STOCKHOLM 2021011 Utrikesminister Ann Linde inledningstalar på Folk och försvars digital rikskonferens i Stockholm. Foto: Jessica Gow / TT kod 10070 Bild: Jessica Gow/TT

Inledningsvis höll Sveriges utrikesminister under måndagsmorgonen ett tal om regeringens syn på utrikes- och säkerhetspolitiken. Ann Linde (S) talade om den svenska säkerhetspolitiken efter pandemin, men en av talets brännande frågor gällde att det numera finns en riksdagsmajoritet för en Nato-option. I talet uttalades inte termen Nato-option, vilket i sig kan ses som en markering om regeringens hållning, samt oviljan att diskutera frågan vidare. Linde varnade inför att den politiska splittringen skapar osäkerhet för Sveriges säkerhetspolitik som hon menar måste tas i ”brett samförstånd” (Aftonbladet 11/1).

Det är i grunden klokt att framhäva säkerhetspolitikens behov av långsiktighet, samförstånd och stabilitet. Tvära kast är motsatsen till den förutsägbarhet som är avgörande för att skapa ordning och reda i den internationella politiken. Svensk säkerhetspolitisk linje ska vara tydlig och transparent för våra medborgare och omvärlden och att mena något annat skulle vara att göra svensk säkerhet en rejäl otjänst. Lindes problemformulering är därför inget annat än korrekt, men åtgärderna är inte i linje med vad som behövs och förväntas av regeringen.

ANNONS

Linde var redan i december tydlig med det faktum att regeringen inte ser en Nato-option som aktuell. Det är en hållning som regeringen kan inneha, men inte när en demokratisk riksdagsmajoritet röstat för motsatsen. Att regeringen väljer att gå emot riksdagen – och därmed medborgarnas demokratiskt valda församling – öppnar upp för en större osäkerhet än den som påklistras en eventuell Nato-option.

Det samförstånd som Linde efterfrågar finns i hög grad redan i riksdagen, men måhända inte inne i Rosenbad. Det ligger inte i demokratins eller Sveriges intresse att regeringen avfärdar och framställer riksdagens beslut som en osäkerhetsfaktor när problemet rättare sagt finns hos regeringen själv.

Debaclet kring Nato-optionen visar onekligen på en oroväckande tendens att beskriva samförstånd som något som enbart regeringen kan avgöra. Riksdagsmajoriteten är högst påtaglig och i en demokrati ska den följas. Att inte fullfölja riksdagens vilja sänder långt värre signaler till omvärlden, än vad en Nato-option någonsin skulle göra. Regeringen kan inte med gott samvete kräva ett veto mot ett riksdagsbeslut.

Det samförstånd och den långsiktighet som svensk säkerhetspolitik behöver återfinns i de demokratiskt tagna besluten av riksdagen. När Sverige nu tar på sig ordförandeskapet i OSSE förväntas det svenska ledarskapet följa av att vi också lever som vi lär. Om demokrati och fred ska basuneras ut från svensk flagg är det på sin plats att vi följer budorden även på hemmaplan. Förtroendet för den svenska demokratin riskerar annars att få sig en rejäl törn.

ANNONS
ANNONS