Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Johan Nilsson/TT
Bild: Johan Nilsson/TT

Pontus Almquist: Reformera nödvärnsrätten

Den som tvingas försvara liv och lem har en alltför osäker ställning i det svenska rättssystemet.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Ledare 4/5. Rätten att försvara sig själv när ens rättigheter blir kränkta – den så kallade nödvärnsrätten – är en komplicerad fråga som innehåller svåra avvägningar. Å ena sidan är det självklart att den som blir utsatt för brott har rätt att försvara sig. Å andra sidan är det minst lika självklart att våldet inte ska vara grövre än nöden kräver.

I svensk lagstiftning nämns fyra tillfällen där rätten till nödvärn är för handen: Mot ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom, mot den som med våld eller hot om våld hindrar att egendom återtas, mot den som olovligen trängt in i eller försöker tränga sig in i någons bostad, samt mot den som vägrar att lämna ens bostad efter tillsägelse.

Det kanske mest omdiskuterade är det förstnämnda – när det endast rör sig om en “överhängande” risk för att man ska bli utsatt för brott. Något som bland annat aktualiserades i samband med fjolårets uppmärksammade rättegång mot rappartisten “ASAP Rocky”, där försvarslinjen var att ett fysiskt angrepp var nära förestående, varför så kallad “putativ” nödvärnsrätt förelåg.

Dessutom finns en bestämmelse om något som kallas nödvärnsexcess, vilket tar sikte på situationer där den som blir utsatt för brott försvarar sig på ett sätt som förvisso överskrider vad som står i proportion till brottet, men där omständigheterna är sådana att den som blev utsatt svårligen kunde besinna sig. Är detta fallet går den som utövade våldet fri från straffansvar.

I ett aktuellt fall som uppmärksammats i tidningen Dagens Juridik blev just denna nödvärnsexcess föremål för prövning. En man i 40-årsåldern hade kommit hem till sin gård i Dalarna, där han möttes av sin inneboende som hade blivit misshandlad och knivhotad av en annan man boende i närheten och som bara veckor tidigare hade skrikit på de båda när han promenerat förbi gården.

Kort efter hemkomsten kom den man som misshandlat den inneboende tillbaka till gården på sin motorcykel, varpå gårdsägaren plockar fram ett jaktgevär. När mannen inte lämnat gården som gårdsägaren begärt, utan istället gått rakt mot huset samtidigt som han sa att han skulle döda de båda, ska gårdsägaren ha lyft geväret. När mannen försökt slita geväret ur händerna på gårdsägaren ska ett skott ha avlossats i mannens bröst och mannen avlidit på platsen.

Trots att både tingsrätten och hovrätten finner det finner det styrkt att skottet avlossades som en följd av att den angripande mannen ryckt i pipan (och inte av att ett skott tryckts av) befanns gårdsägaren oaktsam som inte hade sett till att säkra vapnet. Dessutom argumenterar domstolen för att han borde ha förstått att mannen inte bar kniv – och att knivhotet således var tomt. Därför döms han nu till 18 månaders fängelse för grovt vållande till annans död och ett skadestånd på 100 000 kronor till mannens anhöriga.

Det ska understrykas att domen nu överklagas till HD och att utfallet kan komma att bli annorlunda. Men fallet är i linje med lagens förarbeten och praxis, och belyser vilken osäker ställning den som måste försvara liv och lem kan ha i det svenska rättssystemet. I tider av fler våldsbrott och ökande otrygghet är en sådan ordning faktiskt inte försvarbar.

Den som måste försvara liv och lem förefaller ha en alltför osäker ställning i det svenska rättssystemet.