Mellan statistik och analyser ger den långa valnatten tid för reflektion. Jag tänker tillbaka till min lilla lägenhet i Vallås utanför Halmstad, där mina vänner och jag för fyra år sedan satt bänkade framför en laptop. Mitt sextonåriga jag vet inget om varken MeToo eller Fridays for future. För henne är Corona bara en öl. Det är en klart mer optimistisk stämning då än det är under valnatten 2020. Jag har bakat en blå tårta med texten “Clinton”, och när mina vänner går och lägger sig vid tre råder ingen tvekan om att de kommer vakna upp till en värld där USA fått sin första kvinnliga president.
Det är ett deppigt gäng som traskar mot Sannarpsgymnasiet dagen därpå, men bland klasskamrater gäller delade meningar om allvaret. Vissa är oberörda och menar att Trump ändå aldrig kommer kunna göra verklighet av sina idiotiska påhitt. Andra är rent ut sagt livrädda för att Trumps presidentskap ska bli en global katastrof. Jag minns tydligt att jag tänkte på mitt fyra år äldre jag, och undrade hur hennes värld egentligen skulle se ut.
Så när jag i onsdags sopar chipssmulor efter valvakan, med rösträkningen fortfarande igång i bakgrunden, känns det nästan som att ha ett samtal med sig själv över årens gång. Jag funderar på vad jag hade svarat mitt fyra år yngre jag, om jag hade kunnat.
Blev det så illa, egentligen? Tiden verkar ha trubbat av kontroversen kring Trump. Ingen höjer längre på ögonbrynet när svenska riksdagsledamöter uttrycker sitt stöd, och jag har plötsligt flera vänner som erkänner att de tycker han är det mindre dåliga alternativet. Många påtalar gärna hans ekonomiska framgångar, och menar att den dystopiska syn vi hade kring Trump inte visat sig vara något annat än alarmism.
Jag minns annorlunda. Jag minns amerikaner som plötsligt satt fast på flygplatser i väntan på att få komma hem efter att Trump försökt banna en hel religion. Jag minns vittnesmål från offer till hatbrotten som sköt i höjden efter valet. Jag minns handelskrig, våldtäktsanklagelser, banala uttalanden, och demokratiskt tveksamma skumraskaffärer. Våldsamma upplopp, inskränkt aborträtt, tårgasattacker mot immigranter, och hot om kärnvapen.
Minns ni också? Blev det inte så illa, egentligen? Kanske har vi vant oss vid en värld där USA:s president twittrar som en berusad tolvåring, och skryter om vilken stor knapp han har för att avfyra kärnvapen som skulle mörda hundratusentals. Kanske är det bara tur som gjort att det inte blev ännu värre.
I skrivande stund pågår ännu rösträkningen. På film ser jag Trumps supportrar mässa om att stoppa rösträkningen. Det ser ut som att det kan bli en seger för Biden. Om inte, så hoppas jag att vi har tur i fyra år till. Så jag väntar tålmodigt, och undrar i vilken värld det är mitt 24-åriga jag sopar chipssmulor.
