Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Maria Haldesten: Rasera inte kulturarv!

Att bevara en kulturhistoriskt viktig prästgård bör ligga i såväl kyrkans som kommunens intresse!

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Ledarreportage 14/10. I prästgårdsträdgården är det nästan lika dött som på kyrkogården. Bara jag och en ekorre rör oss genom det blöta gräset. Medan den rödbruna gynnaren kvickt pilar iväg mot de mossbelupna äppelträden rör jag mig lite andäktigt mot den vita byggnaden.


Det var där han bodde – den rundhyllte prosten med polisonger som kunde ha gjort Elvis avundsjuk.


Det bär frukt än! vill jag viska till honom där han står under trädet. För bilden är som en länk till dåtiden. Ett svartvitt vittnesmål från en tid då prästgården garanterat beboddes av en herrens tjänare och hans familj.


Kvinnorna står strama, man kan ana att de bär korsett under de fotsida, mörka klänningarna. Kanske var det de som tog tillvara den stora trädgårdens alla frukter, bakade äpplena i kaka att bjuda besökare på? Forna tiders prästfruar agerade ofta värdinnor – för prästgården var mycket mer än en privatbostad.


”Prästgården var förr, särskilt medan prästen ännu var sockenstämmans ordförande (till 1862) en byggnad av central betydelse för sockenborna som man uppsökte i allehanda kyrkliga och världsliga ärenden.” står det Nationalencyklopedin.


Det var då det. Nu anser inte ens kyrkoherden i Lindberga att prästgården är av central betydelse – snarare en besvärlig börda. Den vackra vita byggnaden, som står nästan lika stolt nu som i mitten på 1800-talet ska utplånas – liksom äppelträden och annat som hör till.


Inte för att huset är bortom räddning. Prästgården, som anses vara Hallands bäst bevarade, är det inget större fel på om man frågar restaureringsarkitekt Per Arne Ivarsson. Och han torde kunna sin sak.


– En skandal ur kulturell synvinkel, säger han i HN om rivningsplanerna.
visst gör det ont i hjärtat att tänka att denna gamla vackra prästgård snart skall vara ett minne blott. Men juridiskt sett kan kyrkoledningen fara fram som den behagar. Det starka skydd som omgärdar kyrkobyggnader, kyrkogårdar och kyrkliga inventarier gäller inte för prästgårdar.


Man behöver inte söka tillstånd hos länsstyrelsen för vare sig förvanskning eller rivning. Och eftersom Lindbergs prästgård ligger utanför detaljplan har kommunen, trots att huset anses har kulturhistoriskt riksintresse, inget att erinra mot rivning (eller intresse av att göra det).


– Kulturhistoriskt intressanta byggnader, särskilt på landsbygden, har ett svagt skydd. Man kan önska att kommunerna jobbade mer med hänsyn till de kulturhistoriska värdena, säger Emma Östlund på Länsstyrelsen.


På Kulturmiljö Halland, med byggnadsantikvarisk expertis, är man besviken över att inte ha blivit konsulterade.


– Det är ovanligt att kyrkan själv vill riva ett sådant värdefullt hus, säger Björn Ahnlund till HN.


Att kyrkan vill göra sig av med prästgårdar och andra gamla fastigheter är dock inte unikt utan helt i enlighet med Svenska Kyrkans senaste fastighetspolicy. Kyrkan tar tacksamt emot de skattepengar man får från staten i kyrkoantikvarisk ersättning, men drygar samtidigt ut sinande kassor med försäljning ur sitt stora fastighetsbestånd.


Kyrkorådets ordförande Stefan Norberg hymlar inte om att man river i hopp om att få största möjliga utväxling på kommande fastighetsaffär.


– Vi har en uppgift att sprida det kristna budskapet inte att förvalta fastigheter säger han krasst.


På Svenska Kyrkans hemsida låter det dock såhär: ”Kyrkan förvaltar ett stort och spännande kulturarv. Vi kan lära oss mycket om vår gemensamma historia genom kyrkorna”.


Kyrkan lobbar gärna mot politikerna för att understryka sin position som kulturarvsvårdare. Man ordnar seminarium i Almedalen för att bussa politiker till gamla kyrkor.
Samtidigt är man alltså beredd att jämna en kulturhistoriskt värdefull prästgård med marken. Det är lite svårt att få budskapen att gå ihop.


Om Lindberga församling behöver sälja mark för att få pengar, varför inte riva det mindre fagra församlingshemmet? Sådan verksamhet kan väl flyttas prästgården och fylla den med liv?