Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Jonas Ekströmer/TT

Rättvisa serveras bäst rykande het

Krigssår är svårläkta och bör ges bästa vård här och nu, för att undvika plågsam ärrbildning i framtiden.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

I veckan ställdes en 93-årig man inför rätta åtalad för delaktighet i 5230 mord. De fasansfulla brottens omfattning förklaras med att de begicks 1944–45, då mannen tjänstgjorde som SS-vakt och var stationerad vid koncentrationslägret Stutthof, utanför dagens Gdansk.

Ibland tar det långt för rättvisan att hinna ifatt. Det illustreras i det här fallet inte bara av den åtalades höga ålder, utan också att trots den så hålls rättegången vid en så kallad ungdomsdomstol i Hamburg. Mannen var bara 17 år när gärningarna begicks. Rättegången kan vara den sista rörande delaktighet i förintelsen.

Rättvisa är en färskvara. Många är de anhöriga som aldrig fick se den skipas, i det här fallet och i många andra. Att den nu ändå till slut gör det är inte bara riktigt ur ett principiellt perspektiv, för att rättvisan ska respekteras krävs att så få som möjligt undkommer den, utan också för att det kan ge någon liten tröst och upprättelse åt de efterlevande.

Samtidigt förblir det ändå ett substitut för en skyndsam rättsprocess i närtid. Ett helt liv har förflutit sedan brotten begicks. Att utröna skuldfrågan och uppsåt 75 år efteråt blir nästan lika mycket historieforskning som juridik. Hur pass tvingad (som han hävdar att han var) var mannen att utföra de brott han nu tillslut står åtalad för?

I Sverige hade man också behövt ställa frågan vad som är en rimlig straffrabatt för folkrättsbrott; och det är dessvärre en fråga som vi kan komma att behöva brottas med här och nu.

I de syriska områden som kurderna just nu tvingas tillbaka ifrån sitter tusentals IS-terrorister fängslade. Att kurderna inte kan prioritera fångvård när de samtidigt måste slåss för sina liv är förståeligt. Samtidigt har västvärlden, Sverige inräknat, blundat för det faktum att flera av de gripna är ens egna medborgare.

Med dem fast därnere har vi dragit en lättnadens suck, som att vi sluppit undan det hela. Problemen med att hantera återvändare eller svårigheterna att lagföra dem har kunnat sopas under mattan, de flesta är ju ändå fast där nere. Även om krigets kaos skulle fortsätta att hålla dem borta ifrån oss så uteblir rättvisan. Hopp om att de inte kommer lyckas rymma från ett kaotiskt fångläger i en kaotisk krigszon, och att vistelsen där skulle ha varit straff nog, rimmar illa både med rättssäkerhet och nationell säkerhet.

Precis som andra världskriget lämnar vår tids härjningar flera typer av sår. Precis som tyska (och sovjetiska) soldater fick barn med lokala kvinnor i ockuperade länder sitter i lägren i Syrien en mängd barn till IS-terrorister. ”Tyskerungerna” fick bära ett ibland livslångt stigma på grund av sina fäders brott. Ska terroristernas barn ges samma lott? Att deras föräldrar undslipper rättvisa kommer inte minska irrationella känslor av arvsynd mot deras barn. Snarare tvärt om.

Även om många som utstått dem har lämnat oss, så är andra världskrigets fasor fortfarande helt levande. Krigets sår läker mycket långsamt. Att skyndsamt lägga om dagens krigssår, oavsett hur perifera de verkar, kan alltså inte prioriteras högt nog.