Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Skärp er! Bild: Christine Olsson/TT
Skärp er! Bild: Christine Olsson/TT

Richard Böhme: Public service i behov av självrannsakan

Public service blir inte mer oberoende för att de gör dokusåpor.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Ledare 27/7. En av SVT:s senaste satsningar har blivit en så kallad snackis. I dokusåpan "Vi eller aldrig" får vi följa par med relationsproblem som samlats i en villa på Malta, något som tycks engagera kultursidorna. Engagemanget verkar nu, kanske föga förvånande, väckts av programmets innehåll. Man skulle nämligen också kunna fråga sig om det borde visas på SVT över huvud taget.

Det råder det nu inga tvivel om, åtminstone om man frågar programledaren (återigen, möjligen föga förvånande). I en intervju i DN lägger programledaren Farao Groth ut texten om programmets kvalitéer och slår fast att "det här är precis vad public service ska hålla på med".

Public service-avgiften är sedan 2019 finansierad via skattesedeln. Till skillnad från föregångaren är avgiften nu helt obligatorisk, du betalar den vare sig du ser på tv eller ej.

Utvecklingen hade också sprungit ifrån det äldre systemet, där tv-avgiften skulle betalas av alla som just hade en tv. Krampaktigt hölls systemet vid liv och Radiotjänst lyckades till och med hävda att även datorer, surfplattor och mobiltelefoner också skulle vara avgiftspliktiga, ända tills Högsta förvaltningsdomstolen slog dem på fingrarna.

Att systemet försvarades så länge är i viss mån förståeligt, när det infördes var det nära nog perfekt.

Eftersom det bara fanns en tv-kanal fanns det bara en sak du kunde tänkas använda tv:n till och det var alltså rimligt att en licensavgift för apparaten (fram till 1978 gällde den också radio) bekostade den kanal man kunde se.

I dag finns det tvärtom en myriad av kanaler att välja på, för att inte tala om streamingtjänster. Oavsett vilka av dessa du väljer att nyttja kommer din skatt att betala public service-bolagen SVT, SR och UR.

Detta är redan i sig problematiskt. Public services kärnuppgifter är emellertid så väsentliga att en skattefinansiering är legitim.

Du kommer nämligen gynnas av en välinformerad allmänhet även om du inte själv inte är en del av den. Du kommer ha nytta av att grannen hört det VMA som du missat.

Men att tvinga människor att finansiera underhållning de inte ser på är inte moraliskt försvarbart.

Likväl fortsätter SVT sin kavalkad av dejtingprogram och dokusåpor.

Många av dessa program är mycket populära och skulle stå sig kommersiellt. Det kanske är dags att de också får göra det.

Kritik av det här slaget möts ofta av hätska retoriska frågor huruvida man vill ha det som i Polen eller Ungern. Vad kritikerna missar är att public service utan legitimitet riskerar att ta oss dit alldeles självt. Oberoende nyheter, granskande dokumentärer, samhällsrapportering och folkbildning har aldrig varit viktigare, inget av detta komprometteras av att SVT slutar göra dokusåpor.

Medborgarna förtjänar att deras skattepengar används på bästa sätt, om så är fallet förblir en berättigad fråga.