Dags att hoppa på träningscykeln?
Dags att hoppa på träningscykeln? Bild: Jessica Gow/TT

Public service bör se över sin egen bantning

Mycket vore vunnet om meningen med public service börjar diskuteras på riktigt.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS

En av svensk politiks allra heligaste kor har de senaste veckorna letts in i debattens hage. Den kon är public service.

Det har länge rått en ogenomtränglig konsensus kring public service (alltså SVT, SR, och UR) i Sverige. Socialdemokraterna har försvarat konceptet med stor frenesi, med följden av att Sverige började få fri radio och TV först på 1980-talet. Resten av vänstern har gått i samma fotspår och högern verkade länge ha förlikat sig vid att saken är som den är. Endast Sverigedemokraterna har på allvar kritiserat public service.

Nu verkar det däremot bli ändring på detta. I förra veckan meddelade moderaterna att de ville utreda ”viss reklamfinansiering” och ett ”smalare uppdrag” för public service. Detta är partistyrelsens svar på flera motioner som inkommit till Moderaternas partistämma.

ANNONS

Kristdemokraternas är delvis inne på samma spår. I en artikel i Dagens Nyheter förklarar partisekreteraren att det är dags att ”smalna av” public service.

KD motsätter sig dock en reklamfinansierad modell med hänvisning till att ”annonsfinansiering leder till maximering av de publiksegment som marknadskrafterna finner mest attraktiva.” och att detta leder till att premiera program som ”riktar sig till unga påverkbara konsumenter.” Det ligger nog en del i det, förutom då att den nuvarande programtablån i mångt och mycket redan tycks göra det.

Att då finansiera verksamheten via abonnemang skulle missgynna ekonomiskt svaga, också det ett giltigt argument.

Både M och KD fortsätter alltså, åtminstone från ledningens håll att poängtera värdet av public service, de vill bara se en något snävare utformning. Båda föreslår också en fortsatt skattefinansiering.

Rena nedläggningskrav kommer dock från Fria Moderata Studentförbundet, vilket är att förvänta, men också från M:s Stockholmsdistrikt, partiets tyngsta.

Att public services verksamhet diskuteras på allvar är mycket nyttigt, speciellt som vi går över från licens- till skattefinansiering. En finansieringsreform var förvisso nödvändig. Det gamla systemet med TV-avgift hade blivit ifrånsprunget av den tekniska utvecklingen för länge sedan.

Det är förståeligt att det hölls fast vid så länge. När det infördes var det närmast genialiskt. Det fanns en TV-kanal i Sverige, köpte du en TV var det följaktligen den du ville se. Den lisens man betalade som TV-ägare finansierade sagda kanal. Ville man inte se den, köpte man ingen TV och behövde således inte betala någon avgift. Enkelt och rättvist. Den tiden är sedan länge förbi. Dagens mediala mångfald krävde en annan lösning och man landade i att en skatt var den bästa, eller kanske minst dåliga.

ANNONS

Med en skattefinansiering blir dock i slutändan frågan, vad kan man tvinga människor att betala för? Det finns inte längre möjlighet att undvika att betala för public service, även om du aldrig nyttjar den.

Att tvinga människor att betala för nyheter och samhällsinformation som de själva inte tar del av går att försvara. Även om du själv inte nyttja tjänsten kan du vara betjänt av att din granne hörde ett Viktigt Meddelande till Allmänheten, eller bara att din omgivning är välunderrättad.

Men ren underhållning? Är det verkligen försvarbart att tvinga den (hoppas jag) övervägande majoritet av Sveriges befolkning som inte tittar på ”Sveriges fetaste hund” (ja, jag vet att det har tagits upp i varenda artikel som kritiserar public service, men det kan inte påminnas om nog) att finansiera programmet?

I själva verket är det nog public service om behöver gå ner lite i vikt. Några nedläggningskrav kan då vara lämplig motivation till en välbehövlig bantningskur.

ANNONS