Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Fredrik Sandberg/TT

Problemet försvinner inte med tolkarna

Att personer behöver tolkstöd efter tre år i landet är problematiskt men att dra in det vid sjukvårdskontakter riskerar att få negativa bieffekter.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Rätten till tolk för den som inte behärskar det svenska språket debatteras nu i Region Halland. Det är Sverigedemokraterna som har föreslagit att begränsa tolkstödet inom sjukvården. Behöver man fortsatt tolkstöd efter tre år så får patienten betala det själv, så lyder förslaget. Det här menar SD skulle innebära ett större incitament att lära sig svenska och minskade kostnader för sjukvården.

Liberalerna svarar med att detta skulle strida mot gällande lagstiftning och påtalade också vikten av att sjukvården kan kommunicera med patienterna.

Frågan om tolkstöd engagerar och har diskuterats även på nationellt plan. I somras togs den upp av Moderaterna, som en del av ett integrationspolitiskt utspel under Almedalsveckan. Också de ville begränsa möjligheten till offentligfinansierat tolkstöd.

Rätten till tolkstöd vid kontakt med myndigheter är idag mycket omfattande. Den regleras av inte mindre än i fyra olika lagparagrafer i förvaltningslagen, tandvårdslagen, hälso- och sjukvårdslagen och patientlagen. Samtidigt är efterfrågan på tolkar mycket stor. ”Tolk” är inte en skyddad titel och majoriteten av de som anlitas saknar formell auktorisation. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) vittnar både om det stora behovet av tolkar, och problemet med att så få är auktoriserade. Utvidgad tillsyn är nödvändigt och målet måste vara att alla tolka ska vara formellt auktoriserade.

Under sådana förhållanden kan det verka naturligt att vilja minska behovet av tolkstöd. Problemet är att behovet inte kommer att minska, utan bara själva stödet.

Att dra in tolkstödet inom just sjukvården är också mycket riskfyllt. För en person som inte behärskar svenska efter tre års vistelse i landet krävs det nog både mer hjälp och bättre incitament än att slopa tolkrätten vid sjukvårdskontakter. Dessutom kan det få andra negativa konsekvenser. Om en person drar sig för att uppsöka sjukvård på grund av språkförbistring kan resultatet bli att vederbörandes åkomma förvärras och att sjukvård, om alls, uppsöks först vid ett akutläge. Detta skapar naturligtvis stort lidande för den enskilde men också större kostnader för det allmänna än om patienten hade behandlats i ett tidigare skede.

Språkets roll för en lyckad integration kan inte överskattas. Därför är det nödvändigt att frågan debatteras. Vi ser också nu flera förslag, som exempelvis obligatorisk språkförskola som framförts av både Moderaterna och Liberalerna. Bättre studievägledning men också tydligare krav inom SFI är också viktigt. Det är också välkommet att regeringen infört ett språkkrav för medborgarskap. Inget alternativ bör lämnas outforskat.

Målet måste vara att ingen ska ha behov av tolk efter tre år i landet. Om någon ändå har det så är inte sjukvården det område där vi bör avveckla stödet.